Kära värld. Vad är det som händer? Jag har svårt att samla tankarna runt allt som händer just nu. Hjärtat krossas om och om igen och tankarna vandrar ständigt till de drabbade.
Men det sker en gradvis tillvänjning. Jag märker den hos mig själv. Jag blir inte längre förlamad av världshändelserna. Kanske är det för att jag nu vet hur jag reagerar på chockerande världsnyheter. Tyvärr vet jag det nu. Jag blir ledsen, jag läser allt jag kan komma över, tankarna går till de drabbade, jag förstår inte hatet eller hur någon kan förmå sig att utföra såna vidriga handlingar men så går jag vidare. Parallellt med livet som pågår så vandrar tankarna då och då till det ofattbara, jag oroar mig för de som jag känner som är i området och drar en lättnadens suck när jag får veta att dom är okej. Axlarna sänks en aning. Jag har svårt att skriva blogginlägg, har svårt att göra uppdateringar i sociala medier om något annat än det som har hänt, men eftersom jag inte vet hur jag ska formulera mig så blir jag tyst. Jag vet inte varför jag inte vill att det ska se ut som att livet pågår som vanligt, många andra låter det ju vara så. Jag vet inte. Men igår drunknade inte mitt flöde av reaktioner på det som hänt i Nice (eller idag över det som har hänt i Turkiet). Jag har inte sett någon sätta ett tema på sina profilbilder. Istället åts det glass och badades och visades upp semestervyer som vanligt. Och det är väl så det är? Livet. Det pågår ju. Så även för mig. För oss. Igår lämnade vi barnen hemma med mamma och pappa och vi åkte in till stan. Jag och Ulf åt lunch ensamma och hälsade på vänner som har köpt ett jättefint hus. När vi kom hem åt vi en sagolik middag och idag hann barnen bara så precis vakna innan de sprang över till grannen och deras barns lekrum. Och jag och Ulf tittar på varandra och nickar. Det får nog bli en flytt till ett hus ändå? Ja, livet, det pågår oavsett vad som händer i världen.
Jag läste Astrid Lindgrens biografi och fascinerades av att det var så även i hennes dagböcker under brinnande andra världskrig. Och jag relaterar. För livet är det som jag har här och det som sker här, det sker här, och det som sker där borta sker också där borta. För en stund sammanblandas världarna. Vi blir rädda för att resa, men vi reser ändå. Vi frågar varför? utan att få något svar, och håller dom som vi har nära lite extra tätt intill.
Ja, det är svårt att samla tankarna runt det som händer i världen men jag har också svårt att samla tankarna runt vem jag är i allt det här. Inte för att det här handlar om mig, eller, jo, lite gör det väl det? Allt hänger samman.
Och så fortsätter livet.
5 comments
Je suis så trött på den delen av samtiden. Så innerligt trött, frustrerad, arg, vanmäktig. Ställer mitt hopp till barnen, deras generation måste reda upp detta på något sätt, vi klarar det uppenbarligen skitdåligt (men ja, mycket i världen är jättemycket bättre: barnadödlighet, svält, analfabetism etc, mycket går åt rätt håll inkl antalet dödsfall i dödligt våld, krig och väpnade konflikter. Men ändå. Ändå!)
Nice. Herregud, Nice. Tror att det sedvanliga ritualiserade gensvaret har uteblivit lite för att allt är så oklart kring gärningsmannens motiv? Det verkar ju inte ha varit politiskt i första hand, ingen samordnad terrorattack, inget hatbrott i den bemärkelsen. En försmådd kränkt man som tog sig friheten att släcka andras liv för att bli ”sedd”? Jag personligen känner sorg och förtvivlan men inte samma vrede också som vid Utöya, Parisdåden, Orlando och så vidare. För att jag vet för lite, just nu.
Och så Turkiet. Herregud. Vad kommer att hända där? Vad gör Grekland? EU? Och stormakten Storbritannien som har en tomte till utrikesminister i det här läget. Och tänk om Trump blir president i USA… Och Putin i Ryssland.
Jag kramar barnen och planerar middagen. Färsk makrill, vad kan passa till det, hm hm…
Förtydligande: självfallet känner jag stor, enorm, överväldigande vrede över de friheter som somliga – alldeles för många – män tar sig när de använder våld och förtryck för att påverka andra. Vad ger dem rätten inför sig själva att ta sig sådana friheter? Mäns våld är en av de saker jag hatar mest med denna planet. Ang Nice menade jag bara att jag personligen inte riktigt har någon bild av varför han gjorde som han gjorde och begick denna bottenlöst vidriga handling. Det kanske klarnar framöver. Och kanske var det någonting mer organiserat, kanske var det en markering mot människors kamp för frihet, jämlikhet, syskonskap.
Men så jag svamlar. Usch. Vet inte ens vad jag menar själv. Tydligen har IS tagit på sig Nicedådet vilket, om det stämmer, gör det till någonting annat än jag trodde. Usch. Allt känns så jäkla obehagligt.
Jag tycker inte att du svamlar. Jag känner precis som du, det vill säga att jag inte riktigt längre vet hur jag känner. Och jag förstår ditt resonemang runt politisk avsändare men samtidigt har det inte alltid varit helt klart från första stund tidigare heller. Jag tror att timingen: att det här sker när det är semester och man liksom är lite frånkopplad är en sak men att den främsta saken är att vi är så vana vid skit nu för tiden. Hela världen är upp och ner och vi börjar vänja oss vid det. Svenska politiker gör helomvändningar i politiken som gör att man inte känner igen ett enda parti längre. England får en ny premiärminister som officiellt kandiderade till posten 90 minuter innan hon fick den – och då bara pga att hennes huvudmotståndare hoppat av. Och sen allt annat som du skriver samtidigt som den största flyktingkatastrofen ever bara fortsätter men nu i skuggan av allt annat skit som händer och i skuggan av de höga murar som Europa byggt runt sig. Och kvar står jag, i mitt kök och planerar veckans måltider i viken. Det är väl så här livet kommer att se ut nu?
Precis när jag går omkring och tänker att man ska sjutton inte skaffa någon blogg, fy vad svårt att relatera till omvärlden när det händer hemska saker – när ska man säga något och VAD ska man säga och när ska man inte säga något alls, och det är väl kanske ännu värre, att inte säga något alls, usch vad knepigt… Då kommer det ett blogginlägg från Erika som pricksäkert behandlar just exakt det. :-)
Jag reflekterar över samma saker, att tillvänjningen inför en förändrad verklighet går skrämmande snabbt. Jag begrundar att ytterst få av mina vänner på Facebook har en fransk flagga uppe. Det är intressant och, som sagt, en smula skrämmande. (Men det där med markeringar på Facebook är sannerligen en fråga i sig. När och hur och hur ofta och för vem och hur länge? Själv har jag helt enkelt gett upp och låter bli. Världen är så konstant fylld av både elände och glädje känner jag, att det blir svårt att punktmarkera enstaka händelser, även om jag förstår den som gör det när det hemska kommer extra tätt inpå.) För mig kom det lite närmare den här gången, eftersom en väns dotter befann sig alldeles i närheten i Nice men klarade sig. Och ändå är denna märkliga tillvänjning ett faktum. Jag instämmer också i Saras förvirring. Många av oss går nog igenom samma sak, vi hanterar det ”randigt” och släpper fram funderingar och förvirring då och då emellan vardagens alla glädjeämnen och göromål. ”Och kvar står jag, i mitt kök…” Exakt så. Hoppas bara att vi inte blir alltför avtrubbade till slut, det vore för sorgligt om vansinniga hemskheter till slut blev en ”naturlig” del av livet!