Det har varit en tung dag idag. En bisarr dag. En dag då livet blir så fullt av kontraster att det känns som att det är på låtsas. Att stå vid radion med örat tryckt mot högtalaren för att höra polisens presskonferens om attackerna i Trollhättan samtidigt som min inte längre så sjuke son söker kontakt eftersom han vill leka med lego med mig. En av klasserna som är med i det program som jag jobbar med kommer från skolan och parallellt med den galopperande ångesten över att bli påmind om att jag inte vet hur jag ska kunna skydda mina barn mot allt skit och alla dårar så har mina tankar ständigt varit hos deltagarna. Det sades ju länge att ett av offren var en 11-åring. Precis som barnen som jag har jobbat med.

När jag får höra om såna här vansinnesdåd försöker jag alltid tänka att jag inte kan vara rädd. Såna här saker går det inte att skydda sig från. Jag kan inte sluta gå till IKEA eller Gamla Stan eller Drottninggatan eller stoppa mina barn från att börja i skolan. Men just idag har jag svårt att komma fram till den känslan och kanske är det som min vän sa när vi pratade om det idag: att just idag behöver jag inte landa där. Idag är kanske det enda alternativet att bara få vara i känslan. Så länge vi så småningom landar i något som det går att leva vidare i. Kanske händer det redan imorgon? Hjärnan kan vara en stark och stabil vän om den bara vill.

För att göra dagen än mer … speciell kom det ständigt sms från budgivningen på Äppelvikslägenheten. Två och en halv miljon över utsatt pris landande den på. Så. Bisarrt. På så många sätt. Så bisarrt att stå med hela mitt medvetande i döden och ångesten samtidigt som hundra tusentals kronor rullade förbi som siffror i min telefon. Där pågick en annan verklighet.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Mer än att jag på något sätt känner att jag måste få skriva för att få det, något, ur mig. Och för att vi måste ta hand om varandra. Ta hand om er. Ta hand om dom ni älskar och några till.