Förut. Innan barn osv så somnade jag alltid i soffan amen typ. Jag ÄLSKADE att somna i soffan. Bara duna in i sällskap av något vad-som-helst på TV:n, åh, jag får riktigt mysrys när jag tänker på hur härligt det var: att somna, vakna till av att Ulf stängde av tv:n och sen sömndrucket ramla in till sängen där jag sen fick fortsätta sömnen hela natten.

Sen. Kom barnen och ett av mina allra finaste och starkaste minnen som jag bär på en rätt ömtålig plats i mitt bröst från den tiden då dom var nya, var hur barnen alltid somnade bredvid oss i soffan. Då, när dygnet var hit och dit, och det inte var någon ordning på något så kom dom alltid till ro av att somna på en kudde mellan mig och Ulf där vi satt i soffan. Lilla lilla Gretsky och Olofsson som alltid var något lite kvällspiggare än sin syster och som vred sig som en ål för att försöka se något på tv:n (som vi hade ställt så att han absolut inte skulle kunna se något. Vi hade väl läst att det var skadligt för små barn? Herregud vilken öppen projektionsyta för allt möjligt man var under dom där första månaderna.)

Nå. Jag vet inte vad det beror på, det här att jag inte längre somnar i soffan? Kanske för att jag typ inte hinner det? När jag är i soffan nu för tiden så tittar jag på något bestämt och sen när klockan närmar sig tio så går jag och lägger mig. Jag tror att det är för att jag inte vill missa värdefull sovtid som jag ser till att vara på rätt tillfälle, läs sängen, när det blir kväll. Nu för tiden läser jag och somnar istället för tittar på tv och somnar. Och ja, det är ju inte dumt det heller.

Så. Till saken. Tack för ert tålamod.

Nu har det blivit så att vår lilla Greta har börjat somna i soffan om kvällarna och det är ju så gulligt att jag STORKNAR. Hon började i lördags och sedan dess är det som att hon inte har kunnat sluta. Scenen utspelar sig så här: vi sätter oss i soffan för att titta på Bollibompa/barntv. Vid halvsju, när Bolli är slut så börjar hon klippa med ögonen. Vi fortsätter att titta på vad det nu är som kommer och sen ser jag i ögonvrån hur hon bara pensionärssomnar. Det går så snabbt! Sen sitter hon där, halvligger, och snarkar med öppen mun och är så söt att man bara vill ta sig en tugga. Men det gör jag ju inte eftersom jag vill ha henne kvar i sömn (och vill ha hela henne kvar, onaggad så att säga). Efter en stund bär jag in henne till sängen och så sover hon hela natten. OCH JAG ÄLSKAR DET HÄR! Jag älskar det 1. eftersom hon somnar så tidigt = ledig tid för föräldrarna på kvällarna (*dansar med pompoms* obs sittdansar pga orkar inte ställa mig upp) men mest för att det är så darn gulligt. Hon har mina gener! Hon är min lilla arvtagerska. Åh, nu drömmer och fantiserar jag om vår gemensamma soffsovarframtid. När vi somnar i soffan tillsammans, ja du gode tid vilken fin sådan det kommer att bli.

Bilden. Om det inte vore för att det inte är så bussigt att ta en bild på den som sover så skulle jag ju ha dokumenterat detta, istället får vi hålla till godo med en bild från tidigare under kvällen när vi hade det rätt så himla mysigt i soffan tillsammans. Jag och min nya bästa soffkompis.