Så igår fick jag ett sånt där där samtal som man verkligen inte vill ha, inte mitt i ett stort jobbmöte, inte någon gång faktiskt. Ulf (som kan vara lite melodramatisk ibland, det bör jag nästan börja med att flagga för här *vift vift*) ringde mig från förskolan och sa att Greta hade ramlat i tunnelbanan på vägen hem från den utflykt som de varit ute på. Och trots att jag hörde Greta gråta i bakgrunden (för övrigt en helt förtvivlad, ny sorts gråt) så kunde hjärnan inte låta bli att spela upp filmen i huvudet. Filmen, där hon trillar ner på spåret och ja … nej. Innebörden om vad det innebär att vara förälder klev där och då upp till en ny nivå.

Efter lite kontrollfrågor fram och tillbaka så visade det sig att hon hade ramlat ner från ett säte inne i tunnelbanevagnen och på något sätt skadat sig i axeln. Eftersom hon verkade ha så väldigt ont bestämde vi oss för att åka in till sjukhuset för att kolla så att inget var brutet. En parentes här: det var ju en intressant taxibeställning att göra: ”hej, jag vill ha en bil till SVT,  jag ska åka till barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus på KS”. Och när vi möttes utanför sjukhuset och hon vår lilla Greta bara brast igen, herregud, då kände jag hur hjärtat blödde över. Men det stod också klart för mig att det här med att vara mamma innebär att man kan vara så himla stark och så himla svag samtidigt.

Vi fick i alla fall hjälp rätt snabbt. En sköterska gav Greta smärtstillande och när den börjat verka (efter visst trugande och mutande för att få i henne den där himla Alvedonen – hon fick glass, det var det som var sockret på toppen som fick medicinen att gå ner) fick hon träffa en läkare. Han remitterade oss till röntgen och efter en misslyckad fotografering och en lyckad lite senare rådde det inte längre några tvivel. Vår lilla böna hade brutit sitt vänstra nyckelben. Det är en typ av fraktur som man inte gör något åt, man spjälkar eller gipsar inte, men det gör ju jätteont så klart. Så hon går på smärtstillande och vi har henne hemma tills hon kan röra på sig fritt igen utan att, amen typ, gråta. Läkaren sa att hon förmodligen skulle ha mindre ont efter bara några dagar och att frakturen ska ha läkt på tre veckor.

Så idag har hon suttit vid min sida, med sin vänstra arm tätt mot kroppen för att hålla den i någon slags position som inte gör ont antar jag, och tittat på Sofia den första och Diego. Och med en kossa tatuerad på ena armen och en krokodil med en tukanfågel på den andra. Tatueringarna fick hon efter sina två turer in i röntgenrummet, och nu sitter dom som två minnen av gårdagen. Den dramatiska gårdagen med händelser och scener som jag hoppas att vi aldrig behöver uppleva igen tack.

Ett ps. Vi hade sån tur i oturen igår att Ulfs pappa skulle hjälpa oss att hämta barnen från förskolan igår. Tack vare honom kunde både jag och Ulf följa med Greta till sjukhuset medan Olof var hemma och hade det bra med farfarn. Tacksamheten jag känner över att Ulfs pappa finns i stan och så gärna hjälper oss med barnen vet inga gränser.