En milstolpe har passerat och det är ju något jag vill dokumentera och spara i arkivet för framtiden. Det är så jag ser på den här bloggen ibland. Att den är som min minnesbank för dom här åren som redan nu, när jag är mitt i dom, är så dimmiga. Jag älskar att gå tillbaka och läsa om saker som vi har gjort och dom känslor jag har upplevt. Hur som helst. Den 20 februari var Olof till frisören för första gången. Så här gick det till:

Till att börja med: Olofs hår är underbart. Solblekt och lockigt och alldeles vilt. Han har tusen virvlar som han förmodligen kommer att hata när han blir äldre eftersom det gör håret alldeles bångstyrigt. Olof själv har inte velat klippa håret för han ”vill ha långt hår som mamma”. Men luggen, hans himla lugg, började bli ett stort problem. Han såg inget och dessutom såg han lite för … tossig ut. Så vi föreslog att han skulle gå till Lena, som är farfars vän, för en klippning? Eftersom Olof gillar Lena så blev svaret ett glatt ja!

Lördagen kom och jag och Greta skjutsade Olof och pappan till frisören men följde inte med in. Risken för stökigt kaos gjorde att jag och Greta drog till bibblan istället för att vara med i salongen. Men vi var nog ganska nyfikna båda två på hur det skulle bli och pratade en del om det. Så vi åkte och hämtade upp honom (och pappan) och när Greta såg Olof utbrast hon:
”Åh, Olof vad fin du blev!” Och Olof var så mallig och nöjd:
”Ser du Greta, nu kan du se mina ögon.”
Och så var det verkligen. Plötsligt kunde man se hans ögon igen och det var något som han påpekade för ALLA som kom i hans väg under dagarna som följde. Och även om han har ett underbart hår så har han ju så vackra ögon att det faktiskt är det enda man vill se. Och det här att gå till frisören, klippa lugg och inte bli klipptjurig. Vilken upplivande sak att få vara med om. Även om det inte gällde precis mig.