Jag känner mig fortfarande alldeles krossad över det som har hänt i Paris. När vi vaknade på slottet igår gjorde vi det till en på många sätt helt ny värld. Vi tittade på morgon-tv och läste på våra mobiler och försökte förstå. Som om att det fanns något att förstå? Vid frukosten, som vi alltså intog på ett slott för att göra allt extra surrealistiskt sa jag till Ulf att jag kände mig som en del i familjen Crawley i Downton Abbey. Där satt vi i en scenografi som hämtad från serien och lajvade livet som om allt var som vanligt medan världen utanför blivit märkbart mörkare och mer hotfull. Precis så som det är det i den senaste säsongen av serien: där andra världskriget närmar sig och nazismen pyr samtidigt som middagar intas i de förgyllda matsalarna.
När såna här ofattbart grymma saker händer behöver jag försöka förstå. Den elfte september 2001 satt jag med min syster över telefon och tittade på planen flyga in i skyskraporna om och om igen under en hel eftermiddag. Vi sa inte mycket till varandra men att bara höra henne andas på andra sidan luren gjorde att jag kände mig mindre ensam. Var Ulf var minns jag inte men jag gissar att han var på jobbet? Under den perioden pluggade jag och jag kunde alltså sitta hemma och följa sändningarna dygnet runt. Men att titta på rapporterna nu på tv, med k-pistar som smattrar och människor som flyr i panik, går inte tillsammans med Olof och Greta. Dom är visserligen så små att dom inte förstår, men jag förstår också att dom är tillräckligt stora för att bli påverkade – både av sändningarna och av orden som sägs men också av mina reaktioner. Så jag stänger av tv:n och biter ihop. Jag kommer att fortsätta att skydda dom så långt det går.
Så vi åkte hem och möttes av ett hem som är präglat av vår kärlek till Paris. Det finns inte ett rum här hemma som inte bär på ett minne från staden där jag firade min 30-årsdag, där jag skrev bitar ur min bok, där jag fann tröst efter ännu ett av alla mina missfall. Jag vet inte hur många gånger jag har varit i Paris men jag vet att jag älskar den stan. På min nyckelknippa hänger ett eiffeltorn och även om terroristhandlingarna i fredagskväll inte handlar om mig så gör dom ändå det. Det är handlar om oss alla.
När såna här ofattbart grymma saker händer behöver jag också samla dom jag älskar så jag hörde av mig till mina syskon som bor i stan men ingen av dom hade tid att ses. Så ser också livet ut. Det fortsätter eftersom det måste fortsätta. Och det är bra och det är nödvändigt. Min familj är ju också hos mig. Det var som att insikten nådde mig igår. Vi är en familj nu jag, Ulf och barnen. Och Olof och Greta gör på sitt sätt såna här saker enklare (och svårare: vad är det för värld vi har fött dom till?). Med dom i våra liv finns inget annat än det vi har här just nu. Så vi höll varandras händer, vi åt middag, vi tittade på film och vi satt tätt intill. För dom var allt som vanligt men för mig blev betydelsen av att vi har varandra ännu starkare. Tillsammans plockade vi sedan upp lådorna med julsaker ur källaren. Det var väl inte för att mota bort rädslan och ångesten och sorgen som vi gjorde det men kanske var det behovet av att låta livet fortsätta som tog oss ner till våra kartonger med julljus. Och nu är vårt hem som en varm famn där jag kan få vara. Bara vara.
Jag är ledsen och jag är hjärtekrossad. Men jag är också beslutsam om att mörkret aldrig kan få vinna. Därför måste vi som tror på gott fortsätta att göra gott. Vi måste göra en omtänksam handling och sedan en till. Och en till och en till och en till. Vi måste vara snälla mot oss själva och mot andra. Vi måste hjälpa dom som flyr från terror och krig. Vi måste välja att tro på att kärleken är störst av allt. Så måste det vara. Tillsammans blir vi starka. Tillsammans.
