Cecilia skrev ett inlägg idag om ketchupeffekten och om hur allt som hon har gått runt och bara väntat på och oroat sig för och hoppats på har ordnat sig. Hus, företag, ja, hela livet har liksom fallit på plats och alla frågetecken är uträtade. Jag blev väldigt glad att läsa om allt det där bra som händer henne för jag tycker verkligen att hon förtjänar allt det där. Eller, alla förtjänar väl att få ha det så bra som det bara går, det är inte någon rangordning jag är ute efter här. Men jag tror också att jag blev glad för att jag kände hur jag kunde reflektera mig själv i det hon skrev. Inte för att mitt liv har någon som helst ketchupeffekt just nu. Själv befinner jag mig snarare på den plats som hon precis har lämnat. Jag går liksom runt och väntar på saker känns det som: Det Där nya hemmet som vi ska flytta till. Det Där jobbet som jag ska landa och utvecklas inom. Eller, det är snarare som att jag under en lång tid har gått runt och letat efter Det Där livet som ska bli mitt. Det där som bara ligger och väntar på mig runt något av hörnen jag har framför mig.
Jag tror att det här är vad livskrisen som jag har närt i över ett år handlar om. Jag har letat och avfärdat och känt mig rejält vilse. Det är som att jag har bidat min tid. Men jag är redo nu. Redo för att stora ting ska ske. Jag håller tummarna för att min ketchupeffekt ligger runt nästa hörn.
6 comments
Vet du, det tror jag den gör. Ibland måste man bara tro att det verkligen ska hända och liksom skicka ut det i universum så som du gör nu. ”Hej världen jag är redo för förändring nu!”
Jag tror också, precis som ovan, att det ligger i en nära framtid. Kanske inte så mycket för att universum får det att hända som för att du får det att hända. Jag tror det är grejen med kriser, de börjar för att man är otillfredsställd och sedan behöver man olika lång tid för att göra något åt situationen. Jag behöver lång tid för att acceptera att jag inte är nöjd, våga inse det, våga hitta lösningen och sedan, allra sist, våga göra något. Och det är väl ungefär när man kommer till sista steget som man inser vad det diffusa i magen har handlat om.
Håller tummarna!!
Håller med ovanstående talare. Jag har gått igenom flera livskriser ( vem har inte) men jag har nu landat i att känna mig lite lugnare och äntligen förstå att saker och ting inte kan vara 100 % perfekta vilket jag tidigare strävat efter och därmed alltid blivit besviken tyvärr.
Det du skriver beskriver ruggigt bra exakt hur jag känner det också! Väntar på Hemmet, Jobbet och det riktiga Livet! Hoppas det händer snart för oss båda!
Åh, känner igen mig! Väntar framför allt på hemmet, men också på att jag ska börja gå framåt. Känns som jag befunnit mig i någon slags småbarnsloop de senaste åren där fokus varit på att bli gravid och ta hand om bebis och nu är vi plötsligt ute ur den och ska göra…ja vadå? Bara leva? Hur gör man det?