Det är möjligt att jag har skrivit om det här förut, i så fall ber jag om ursäkt för upprepningen.
Som jag nämnde tidigare så var jag och gjorde ett cellprov idag. Min kallelse kom redan i december men hur det nu gick till så kunde jag inte gå på den utsatta tiden. Tanken var att jag skulle gå så fort jag kunde till någon av dom drop-intider som mottagningen erbjöd men vips hade det gått fem månader utan att det hade hänt. Och det är så viktigt att man inte slarvar med dom där kontrollerna. Jag gjorde det förut, var slarvig och obrydd runt det hela alltså, och det ledde till att de cellförändringar som jag fick upptäcka att jag hade fått, hade utvecklats så pass mycket att jag var tvungen att operera bort en bit av min livmodertapp. Det här är många år sedan nu och allt gick bra, men det ledde till att tappen var kortare än vad den skulle ha varit, och det ställde ju till det en del under min graviditet som några av er kanske minns? Dom här besöken är helt enkelt viktiga viktiga VIKTIGA. Så gå, slarva inte. Det är min enkla uppmaning till er och till mig själv.
När jag gick in genom dörrarna till sjukhuset, som är ett mindre sjukhus, Serafen heter det och ligger mittemot Stadshuset, var det som att tusen minnen slog emot mig. Det var här jag fick det där beskedet som cellförändringarna. Det var här jag träffade min första psykolog som hjälpte mig med den panikångest som styrde mitt liv när jag var yngre. Det var här jag gick i KBT-terapi. Det var här som vi många år senare gjorde tester på Greta för att försöka ta reda på varför hon hade blod i sin avföring. Och det var här som dom upptäckte att hon hade ett skevt huvud och stel nacke och skickade oss till en sjukgymnast med henne när hon var bara några månader gammal.
Och det kändes så fint mitt i allt. Jag tänkte på hur det här har varit en plats där mitt liv har tagits på allvar, verkligen. Och så är det väl i och för sig med alla sjukhus, men det är så spridda saker som har hänt mig här. Och jag tänkte på hur betydelsefull den här platsen, det här sjukhuset, ändå har kommit att bli för mig. Så många viktiga saker som jag processat och varit med om innanför de bruna tegelväggarna. Så många tårar och så mycket oro. Men allt har också haft en god utgång här, och så hoppas jag att det blir den här gången också. Trots att jag slarvat.
ps. Sen har dom så sjukt snyggt golv där också. Jag var ju tvungen att ta en bild.
