Det är ju som det är med tiden. Det kommer mer och mer av den, det är vad jag försöker tänka när tecknen på att den bara flyr drabbar mig som hårdast. Jag anstränger mig verkligen för att leva i det vi har här och nu, för det är det enda som jag med säkerhet vet att jag har. Och det jag har nu, med mina barn och min man, är underbart.
Att barnen växer är tydligt och nästan varje dag upptäcker jag nya sidor som dom visar upp för oss. Dom två små tänkande individer som vi välsignats med är så kluriga och varma och förtjusande roliga att vara med. När dom delar med sig av det som upptar deras funderingar, när dom initierar lekar som vi får vara med i, när dom lägger sina mjuka barnarmar runt min hals och säger ”åååh mamma!”. Då svävar hjärtat högt över taken.
Här om dagen plockade vi fram den badbalja som vi alltid har haft till barnen. Och det är något speciellt med dom där sakerna som plockas fram med säsonger mellan sig för plötsligt blir det så OTROLIGT tydligt hur mycket tid som faktiskt har passerat. Den balja som dom nästan kunde simma runt i för bara två somrar sedan är nu så trång att de måste sitta ganska så stilla med knäna uppdragna för att få plats båda två.
Och allt det här är fint men jag blir så melankolisk.
För mitt i allt som är så vackert så kan jag inte låta bli att se hur allt också bara rinner ifrån mig. Tiden är brutal på det viset. Och det finns inget jag kan göra för att stoppa dess framfart. Mer än att påminna mig om att ta in varje sekund av det jag har framför mina ögon och fortsätta att vagga in mig i tron om att det kommer mer och mer tid. Med nya upplevelser, nya minnen att spara på.
6 comments
Exakt precis så känner jag också! Tack för ditt inlägg, det klargjorde lite av mina tankar. Lika häftigt som det är att följa utvecklingen och se alla framsteg, lika ångestladdat är det att det går så fort. För fort!
Precis så! Precis så.
Kommenterar så sällan men älskar din blogg och dina vardagsbetraktelser! Och det här med den flyende tiden, sådan igenkänning. Svårt att hantera för en sentimental själ som jag själv, men hanteras måste det. Har haft barn i snart prick ett år och herre, hela huvudet snurrar av allt jag vill minnas. Allt är värdefullt och skört och trots att barnets utvecklingen är fantastisk att få följa så vill jag ändå stanna tiden. Mycket dubbelhet är det.
Det är exakt så jag också känner det. Det fantastiska balanserar hela tiden med det sköra och sentimentala. Tack för en jättefin kommentar! <3
därför älskar jag att ha en blogg. att kunna spara ned varenda vackert minne som man aldrig vill ska få fly sin kos. Att alltid kunna hitta tillbaka och minnas. Jag är usel på att vara i nuet. Jag är så ivrig efter att hon ska bli stor. Stor att sitta själv, stor att gå, stor att prata osv.
Ordet ”sötchock” fick nu ett ansikte!!!!