Varmt välkomna ska ni vara till Böcker kan berikas fjärde bokklubbsträff där vi ska prata om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson.
Jag hann läsa ut boken! och är så glad att vi har bokklubb ikväll för den här vill man väldigt gärna prata om. Här kommer så kvällens frågor som är dom gamla vanliga, och som vanligt förhåller vi oss ganska löst till dom. Har någon något annat på hjärtat så går det ju naturligtvis bra att dryfta det också. Och vi gör väl som vanligt? Vi bara kör, eller hur?
1. Karaktärerna i boken. Hur uppfattar du huvudpersonerna? Vad är det hos dem som du gillar/ogillar? Vilka drivkrafter ligger bakom deras agerande?
2. Bokens teman. Vad tycker du att boken handlar om? Vilka teman tar boken upp? Finns det några underteman?
3. Författarens syfte med boken. Varför har Majgull Axelsson skrivit den här boken? Är boken optimistisk, pessimistisk, humoristisk, ironisk, en profetia om framtiden, samhällskritisk? Är boken trovärdig?
4. Språket. Vad tycker du om språket i boken? Har du en favoritmening och/eller stycke?
5. Mottagandet. Vad tyckte du om boken? Vilka känslor väckte den? Vad var det bästa och det sämsta med den? Hur relaterar du till boken?
6. Ditt slutbetyg. Vad tyckte du? Är det en bok du skulle rekommendera?
98 comments
Jag hann också läsa ut den! Var klar för typ en kvart sen… Sjukt jobbig bok att läsa men så BRA tycker jag!
Jag håller helt med. Mitt hjärta brast så många gånger om. Ändå så otroligt bra.
Jag läste alltså bara helt precis ut boken och jag är helt tagen. Vilken historia! Vilket språk! Jag älskar Majgull Axelsson tror jag.
Sådär ja. Då har jag fått det ur mig så kanske jag kan prata lite mer detaljerat … men var börjar man?
Kan bara hålla med! Måste nog läsa fler böcker av henne! Ja, var börjar man?
Haha! Ungefär så jag också känner. Vad finns att säga liksom? Allt var full pott bara – storyn, karaktärerna, miljöbeskrivningarna, språket. Allt.
Nä precis, allt är topp! Bästa bok jag läst på länge!
Wow alltså, vilken bok. Vet knappt vad annat jag ska säga än att den fullkomligt knockade mig. Drog ut på de sista 40 sidorna i typ tre dar bara för att den inte skulle ta slut.
Det verkar som att vi alla känner på samma sätt. Jag är också helt knockad.
Jag läste ut boken för ett tag sen och har tänkt mycket på den. Det som stannat kvar mest är nog ändå skildringen av hur det var i Sverige på 40 och 50-talet. Tilltalet (vad krångligt att inte säga du!), könsroller, hur en ”fin” dam skulle vara…
Hehe, ja att ”fina” damer inte visar att de fryser t ex, vilken idioti!
Jag instämmer med är andra. Även om jag läste ut den för över en vecka sen (har nog aldrig läst en bok så snabbt) är jag fortfarande helt tagen. Jag har aldrig läst något av Majgull Axelsson tidigare, känns som att en helt ny bokvärld öppnar sig! En så fantastisk bok, fantastisk story, fantastiskt språk, ja allt! Den gav så mycket tankar så jättemycket känslor, har varit alldeles labil under tiden jag läste.
Härligt att ändå kunna vara labil på ett bra sätt på något sätt!
Jag var också så otroligt mentalt påverkad under tiden jag läste. Som en mix av exalterad och nedstämd liksom. Labil var en bra beskrivning!
Jag måste säga att sista delen av boken nog träffade mig mest. De där försöken som Didi råkade ut för var typ det värsta jag läst… Att bote dem och sen låta dem bli sjuka igen… Och att tvillingar var de första som valdes ut till försöken (har ju enäggs)…
Jag håller med. Majgull höll allt det tyngsta på avstånd med hjälp av Miriam boken igenom. Så fort hon närmade sig Didi så trängde hon bort dom tankarna. När hans historia väl kom … fy vad jag grät – det gick inte att värja sig. Och även om det här är fiktion så vet vi ju att det här är vad som hände på riktigt. Mitt hjärta brister, som sagt.
Jag hade tänkt läsa den här boken länge men drog mig för det just för att skildringar från koncentrationsläger alltid är så fruktansvärda. Sen har jag blivit så oerhört mer känslig för barn som far illa sen jag fick barn själv – att läsa om Didi var verkligen en plåga. Och sen att det faktiskt hände på riktigt.
Jag håller med om att det är himla jobbigt att läsa om koncentrationsläger-skildringar. Jag hade en period under typ högstadiet där jag läste massor om detta men när jag blivit äldre klarar jag det inte riktigt. Har varit på studieresa till Dachau under gymnasiet och sen dess har jag lovat mig själv att jag slipper läsa mer om detta nu, jag fixar det inte. Men jag är så himla glad att jag ”tvingades”läsa denna. Glad och tacksam att jag fått ta del av den här historien.
Jag hade också en period när jag var som besatt av att läsa skildringar från koncentrationer och getto. Men nu, jag orkar inte ta in liksom. Samtidigt som ämnet känns aktuellare än någonsin!!
Precis så för mig med. Jag var på skolresa till Sachsenhausen utanför Berlin och drabbades hårt. Jag har visserligen inte tänkt att jag _inte_ skulle läsa något mer men har nog undermedvetet värjt mig lite. Jag klarar det liksom inte. När jag såg Roberto Bellignis Oscarsvinnande film Livet är underbart så kunde jag inte sluta gråta i dagar efteråt kändes det som.
Men med den här boken var det annorlunda. Jag orkade läsa allt och är så tacksam över det. Så tacksam över att Majgull skrivit boken och att Kristin valde den åt oss i bokklubben. För helt ärligt så hade jag nog aldrig övertygat mig själv om att läsa den utan den här pushen – av rädsla för att känna för mycket.
Roberto BENIGNI hette han ju.
Jag håller med dig fullkomligt. Att det här har hänt på riktigt, med verkliga barn. Jag kan inte ta in det, mina föräldrakänslor klarar inte att tänka tankarna fullt ut.
Jag har inte hunnit läsa ut den, har bara kommit till halva, men hittills tycker jag att den är bra. Jag tycker mycket om Miriam och hennes eftertänksamhet. Hur hon tar sig an livet, det hon faktiskt ”sluppit ifrån” att mista. Sen kan jag med stor sorgsenhet tycka att det är oerhört beklagligt att hon valt att inte berätta för sina nära och kära vem hon så att säga var från början.
Åh, då har du bästa delen kvar!
Just Miriam, eller Malika, fastnade så himla starkt även hos mig. Hennes sätt att vara, att värdesätta livet. Det är en scen i början där hon ”drömmer” att hon står vid vattnet med sin hjärna i händerna, och det grep mig på något sätt. Den tacksamhet och vördnad hon känner för livet. Och som man själv också behöver påminnas om ibland (ofta).
Åh, jag tyckte så mycket om historien om källarpojken också. Visst kallade hon honom för det? Han med tandvärken.
Och all den kärlek som hon fick lägga på Thomas. <3<3<3<3<3
Ja, källarpojken var ett favoritavsnitt! Det verkar ju helt klart som om Thomas hade sina misstankar där…
Ja, och det var så trösterikt att läsa tycker jag. Att hon ändå, trots allt, inte var helt ensam.
Ja historien om källarpojken var fin. Och hur nära hon var att avslöja vem hon var för pojken och hans mamma.
Det var nästan så att jag önskade att hon hade gjort det, så att åtminstone en (eller ja, två) personer visste vem hon egentligen var. Men det var väl omöjligt tänker jag. Hade hon sagt något där så hade allt kanske rasat?
Jag funderade mycket kring det, vad som egentligen hade hänt om hon berättat sanningen (eller om någon avslöjat henne då). Hade hennes man inte velat ha henne längre? Tänker att hon ändå måste ha stuckit ut mycket som judinna och lägerfånge i lilla Nässjö.
Det känns ju som att Olof inte var så fäst vid henne rent känslomässigt? Med Miriam så fick han fick en hushållerska och en barnskötare åt sin son. Tänker att Miriam också kände och förstod att hon var där lite på nåder nästan. Som när hon var på väg att niga för att hon fick pengar att köpa kläder åt deras son, är ett sånt tydligt exempel.
Jag tänkte också så, att han mest ville ha någon som tog hand om honom och sonen. Men han borde kunnat hitta någon annan, enklare? Även om varken han eller Miriam är så intresserade av att prata om det förflutna så finns det ju ändå där. Tänker att om han inte hade varit förälskad (eller vad man ska kalla det) i henne hade han valt någon enklare som bättre passade in i mallen.
Jag tror att han valde ett liv med henne för att det var enklast så. Och eftersom det här är en helt annan generation så stannar man i sitt äktenskap hur det än blev till i första början. Man får ju aldrig veta hur det kom sig att dom gifte sig. Miriam flyttar ju in hos honom och är hans hembiträde och barnskötare efter att hans fru dött i barnsäng. Men när dom gifte sig och hur det kom sig osv det fick vi aldrig veta, eller hur?
Det som är så kusligt med att läsa den här förfärliga skildringen av ett människoöde är ju att den känns så skrämmande aktuell. Vi är inte precis där än men herregud: medborgargarden ger sig ut på stan för att spöa gatubarn i Stockholm.
Ja, de tankarna dök ju absolut upp, speciellt i slutet när de talades om tristessen som Miriam och de övriga kände på ”förläggningen” efter ett tag – precis det som sker runt om just nu!
Mm, håller med. Det var väldigt mycket som kändes otäckt ”nära” i tiden när man pratar människosyn och hur olika människor ses som olika mycket värda.
Ja, och föraktet mot romer som verkar ha funnits i alla tider, kom till och med ihåg att en äldre släkting sa att alla romer var kriminella när jag var liten!
Precis så sa en kompis pappa på hennes trettioårsfest för inte så många år sedan. Han var helt allvarlig. Herregud!
Exakt! Det har jag också fått höra som barn. Helt sjukt! Att säga en sån sak till ett barn, som tar allt för sanning.
Ja, det är ju mycket intressant och skrämmande att Malika säkert gjorde ett, ur livskvalitet sett, bra val när hon bytte klänning och blev judinna. Det fick hon ju själv bekräftat många gånger om, bl a genom sina egna möten med romer. Hur man känslomässigt mår är ju dock en helt annan sak…
Precis, och det är just det som Majgull lyckas beskriva helt ofattbart bra!
Ja, det måste ju ha varit en otroligt konstig känsla!! Hon skriver ju nånstans att Miriam tänker typ ”om hon avsöjats, hade hon kunnat gå tillbaks till att vara rom, var hon ens rom då (vid incidenten med källarpojken tror jag), är hon ens rom nu (när hon pratar med Camilla), eller är hon ingenting? Varken rom eller judinna, varken tyska eller svenska? ”
Usch ja visst drar man paralleller med det som händer idag – otäckt tycker jag.
Ja verkligen kusligt. Fast på ett sätt det som gjorde boken så fasligt bra också tycker jag. Just ”tattarkravallerna” kändes ju fasligt nära dagens verklighet, som du skrev, med medborgargarden osv. Även föraktet mot romer. De känns ju också mycket mer närmre idag iom att det sitter 1-3 östeuropeiska romer i varje förort :-(
Verkligen. Jag tänkte/tänker också så mycket på det.
Majgulls skildringar är verkligen klockrena här. Både lägertiden men också Sverigetiden. Jag gillar sättet hur hon långsamt nystade upp Miriam/Malikas historia i lägren, att de inte kom i kronologisk ordning var väldigt intressant skrivet och kul att läsa. Jag gillade också att hon var helt öppen med att tex Didi och Else inte skulle överleva, att man som läsare redan visste om det. Det blir så lätt annars att man fokuserar på dramaturgin och att man som läsare riktar in sig på att få veta hur det går. Nu visste man redan att det skulle gå åt helvete för dem och kunde liksom fokusera mer på hela läsupplevelsen om ni fattar?
Intressant tanke! Ja, det skulle säkert vara lätt hänt att man fastnar i just den storyn annars!
Jag håller med. Berättarstrukturen är helt otrolig. Och med den uppbrutna kronologin så kan hon också hjälpa oss att både ta till oss och ta oss igenom de mest fasansfulla passagerna.
Jag tyckte att det var väldigt skönt med pauserna man fick, där man fick läsa lite om Miriam och Camillas relation tex, även de mer vardagliga delarna om hur Miriam levde med Olof och Thomas. Efter två nätters mardrömmar och sömnsvårigheter satte jag som regel att inte läsa boken efter kl 21 på kvällen.
Riktigt så påverkad blev inte jag som tur var – kanske för att jag haft världens stressigaste jobbperiod och drömt mardrömmar om jobbet istället ;)
Jag slapp mardrömmar som tur är, men även jag valde medvetet att inte läsa den precis innan läggdags. Tyckte precis som du mycket om pauserna, och för mig var det just de passagerna (vardagen hemma i Jönköping) som till stor del byggde personen Miriam/Malika för mig, för att man fick lära känna henne även utanför lägren och det trauma hon gick igenom då. Jag tyckte också väldigt mycket om hennes promenad med dotterdottern, det var så väldigt väldigt starkt att få vara med när hon äntligen fick vara ärlig och öppnade upp.
Ja! Att hon ÄNTLIGEN fick berätta. Starkt av Camilla att orka lyssna också. Kanske orkade hon höra hennes historia och gå med på att hålla den för sig själv eftersom det kändes som att hon älskade sin farmor mer än sin mamma?
Jag är också så otroligt tacksam över att varken Camilla eller Thomas började känna att dom levt med en livslögn utan att dom på något vis förstod. Åh, vad jag tyckte om hela den här boken!
Blir oerhört glad att läsa era kommentarer – jag har en riktigt bra halva av boken kvar att läsa alltså *häääärligt*
Jag tycker om språket i Maj-Gull Axelssons bok och blir nyfiken på att läsa mer av henne, det här är den första boken jag läst av henne.
Jag har läst Aprilhäxan också – rekommenderas starkt! Men sen har jag nog inte läst fler, får bli framöver!
Jag har läst ett antal av Majgull Axelsson, Aprilhäxan är väldigt bra, jag tycker också om Den jag aldrig var och Is och vatten, vatten och is.
Jag vill också läsa mer av henne. Känner spontant att jag vill läsa ALLT! Vi får se hur det blir med den saken :D
Jag tänker på Majgulls drivkraft att skriva den här boken. Det är verkligen en historia som måste berättas om och om igen så att vi inte glömmer. Och jag hade faktiskt knappt någon kunskap om romernas ställning i nazityskland. Av det skälet är jag så tacksam över att hon skrev boken och att jag har läst den.
Exakt! Jag hade heller ingen koll på romernas öde. Det är så otroligt viktigt, hoppas denna bok läses i skolorna.
Åkte tunnelbana här i Stockholm idag (något jag gör väldigt sällan) och kom att tänka på delen av boken som berättar om när Miriam åkte tåg (det var trångt på tunnelbanan och jag stod tätt intill folk jag inte kände och jag kunde länna deras doft och värme och deras kroppar mot min) . När hon stod på den där
balken och hur hon blev attackerad för sin brödbit. Det är säkert inte den hemskaste upplevelsen som kommer berättas i boken, men jag berördes mycket av den.
Ja, boken är med en hela tiden. Den tog sig in under huden på mig.
Och den där scenen som du beskriver: det är verkligen hela bokens nyckelscen. Hade det där inte hänt så hade hon aldrig ”blivit” Miriam.
Och, det här tänkte jag på så klart: ännu en Olof dyker upp i våra bokval. Populärt namn det där :)
:)
Var inte det ett krav när man skulle välja bok?! ;) I nästa bok hoppas vi att få läsa om en Greta också!
haha!
:)
Det är starkt av Miriam att orka leva vidare. Jag funderade mycket på det medan jag läste, vad det var hon hade att leva för under tiden i lägren. Jag imponeras av hennes drivkraft för överlevnad (även om den är fiktiv). Jag funderade även på vad det var för liv hon kom att leva i frihet sedan. Att bära en sån stor existentiell hemlighet gentemot sin familj. Jag tyckte att det var så fint beskrivet av henne då hon menade att hon kommit till paradiset när hon hamnade i Nässjö till slut. Det får en att tänka till lite kring sitt eget liv. Paradiset får en helt annan mening efter att ha läst den här boken och jag uppskattar och är så otroligt tacksam över det liv jag lever.
Vad fint skrivet, och jag håller helt med. Hon beskrev det som att hon ville dö ”hel” – att det var skälet att fortsätta i lägret men att orka göra det och inte ha någon eller något kvar efter. Jag förstår inte hur hon (och alla andra människor som var med om det här på riktigt) klarade av att fortsätta leva. Jag har en väninna som är judinna och hennes farmor fick se sin man, sin syster och dotter dö i koncentrationslägret. Hur överlever man en sån sak?
Håller helt med! Måste vara någon slags inre urkraft att hon vägrar att dö på ett sånt sätt eftersom hon väl ”erkände” att hon inte hade något att leva för?
Det tror jag med. Överlevnadsinstinkten är starkare än vad man någonsin kan tro. Det är tydligt här. Och även om det är fiktion så är det här ju ett levnadsöde som delas av alldeles för många.
Meningen ”En liten flicka i ledet framför dem börjae helt enkelt peta näsan, hon stretade emot och gjore sig fri när Malika tog tag i hennes axlar för att vända henne om.” på s 286 högg tag i mitt hjärta ordentligt. Jag fick en slags inre bild om hur oskyldiga naiva barn säkerligen bröts ner efter hand.
Ja, herregud. Jag ramlade också vid den meningen. Alla barnen i lägren. Alla barnen.
Jag har också tänkt så mycket på alla dom som var med och upprätthöll koncentrationslägren. Vilka var det? Hur kunde dom tappa synen på en människas värde så totalt? Jag tänker på alla vakter som gick runt och valde ut dom som skulle avrättas. Scenen när de får bygga ett tält mitt i natten och dom står och hånskrattar. Jag blir galen i huvudet av att tänka på det. Det här har ju hänt!
Ja, det är verkligen ofattbart. Men troligen är det väl så att är man inte på den sidan hamnar man på den andra…
Precis så! Det GÅR INTE att förstå.
Ja det är helt sjukt. Men också väldigt intressant om man ser ur det psykologiska perspektivet. De måste ha intalat sig att det var så det skulle vara, att fångarna verkligen behövde bestraffas ännu mer. De byggde upp de mentala barriärer de behövde för att göra det de gjorde.
Detta tänkte jag på så sjukt mycket i boken! Hur man kunde få en så stor grupp människor att se på andra människor som att de var ”ingenting”, bara värda att spottas på.
Det är ju också något som jag tycker alltid kommit på tal när koncentrationslägerna diskuteras – hur kunde man jobba där? Och så har jag också tänkt. Men det värsta är att när jag läste boken, men dagens debattklimat i bakhuvudet, så kände jag bara att ”detta skulle kunna hända igen”. Jag tänker på alla som hetsar på i kommentarsfält, näthatar t.ex. Zara Larsson (och många många andra). Man demoniserar och förminskar och skapar sin gruppdynamik i föraktet mot andra. Mobbing, fast på en galet mycket mer sofistikerad och utstuderad nivå.
Nu när jag skriver det så undrar jag om det inte var dessa tankar som fick mig att må mest illa under tiden jag läste!
Exakt samma tankar rörde sig i mitt huvud också när jag läste. Väl fångat.
Jag funderade också mycket på hur jag själv skulle bete mig om Nazi-Tyskland hade varit här, idag. Jag är blond och blåögd, likaså min man och våra barn, så vi skulle alltså ”passat in i mallen”. Hade vi då försökt hålla oss under radarn och sällat oss i leden, eller hade vi vågat stå upp för alla människors lika värde, protesterat osv. Det värsta är att jag tror, att om risken var att min familj skulle hotas, så hade jag mesat och stoppat huvudet i sanden. Och den självinsikten är ju inte jätterolig…
Jag älskade verkligen boken, vilken fantastisk berättelse. Men måste ändå hoppa på frågan om vad man tyckte sämst om. Och det jag inte förstod mig på var Thomas fru Katarina. Jag trodde att man nån gång skulle få en förklaring på hennes beteende, surhet osv, men hon blev så platt liksom. Jag vet inte om boken hade vunnit på att gå in djupare på henne, men nånstans fick man ju ta del av hennes tankar där hon verkade ha en helt annan syn på verkligheten än Thomas och Camilla t.ex. Jag kan nästan tycka att hon hade kunnat tonats ner istället då, nu väckte hon en nyfikenhet som jag aldrig fick svar på.
Tänkte inte på det när jag läste boken (har precis läst ut den) men kan absolut hålla med om att det väckte en kanske onödig nyfikenhet. Och det där pratat om skilsmässa och ensamhet på slutet – antingen kunde det ha utvecklats eller tagits bort kan jag också känna!
Jag håller med dig till viss del i detta. Hon känns lite överflödig i storyn. Samtidigt kände jag att det var lite bra att ha det med som jämförelse, vilka vitt skilda problem och livsöden folk har. Katarina verkade inte alls må bra i sitt liv med Thomas och Camilla, trots att hon egentligen nog hade det ganska bra? Eller att hon/de inte bestämde sig för att gå skilda vägar och hitta lyckan någon annan stans. I jämförelse med Miriam saknar hon ju all typ av livsgnista trots att hon inte behövt gå igenom en bråkdel av vad Miriam gjort.
Så kan man ju faktiskt se det! Tack för det perspektivet!
Jag håller med! Hon kändes lite för sur och tvär. På ett plan blir det en bild av ett äktenskap där båda stannar av gammal vana, men saknar hennes perspektiv. Eller någon förklaring till varför hon är som hon är.
Ja, det blev kanske lite kort men jag gillade ändå Miriams nuvarande familj. Den känns så … samtida. Jag kommer ju från en generation där våra föräldrar i stor utsträckning inte skilde sig (i min grundskoleklass levde alla med sina båda föräldrar tex) och lever nu i en generation där ungefär hälften skiljer sig – precis som Camilla. Majgull lyckas mao på ett kort sätt beskriva även den svenska familjebildningstraditionen – och sätter den i relation till Miriam … äh, nu vet jag inte riktigt vart jag är på väg. Men jag gillade den ändå tror jag? Hade dock SÅ SVÅRT för Camilla först. Det gick över sen.
Tack för att jag fått ta del av vad ni andra tycker och tänker om boken om Miriam :)
Nu kan jag läsa vidare i förvissning om att jag har en riktigt bra bok framför mig! Ser självklart också fram mot att få veta vilken nästa bok blir ;)
Kram från mig
Det kommer du att få veta om någon dag eller så! Det blir ännu ett roligt bokval kan jag redan nu avslöja. Jag ÄLSKAR att alla medlemmar är så jäkla bäst i den här bokklubben!
alltså roligt som i bra/intressant/åh vad jag vill läsa den här boken!-roligt
Tänkte på den dår frågan om boken känns trovärdig. Jag skulle säga att det känns som en dokumentär tyvärr. Karaktärerna är ju läskigt levande. Och håller absolut med Emelie ovan, det bör bli en obligatorisk bok för alla gymnasieelever! Och kanske en film också för att nå ut ännu mer!
Ja, visst känns den trovärdig! Och all research som ligger bakom gör ju att verkliga historier vävs in i fiktionen. Tattarkravallerna i Jönköping hade jag aldrig hört talas om men får mig ju att häpna. Att så kort tid efter andra världskrigets slut göra så som dom gjorde. Jag finner inga ord.
Verkligen! Jag vet att jag flera gånger fick påminna mig om att i alla fall just DENNA historien var fiktion. Men vilken research hon har gjort, Majgull Axelsson!! Imponerande!
Ja, tänkte också på den imponerande researchen, man förstår ju att den tog tid att skriva! (Två år låter ju ganska kort tid tycker jag!) Kul att man fick läsa en del om reserearchen i slutet tycker jag!
Verkar som om diskussionen börjar lägga sig här så jag passar på att säga tack för idag! Kul att alla verkar ha uppskattat boken!! Ser med spänning fram emot nästa släpp!
Tack från mig också, böcker KAN verkligen berika ;-)
Jag fastnade i läggning, men har nog fått häva ur mig de flesta av mina kommentarer ikväll ändå, trots sent inhopp. Verkligen en bok som inbjöd till disussion! Liksom de flesta blev jag också helt golvad av boken! Så otroligt bra skriven, vilket livsöde, research, verklighetstrogen, nytt grepp i berättelsen om förintelsen mm mm. Och den otäcka men ändå intressanta kopplingen till situationen idag. För romer framför allt, men även det här med ”män i grupp som hatar”…
Tack för ikväll, och tack för bokklubbsinitiativet!
Jag tackar också för mig och för idag! Jag är så glad i vår bokklubb. Den berikar verkligen!
Återkommer till helgen med vilken som blir vår nästa bok!
Vad trött jag blir och är, har läst boken och gillat mycket… Men en upcoming flytta, galet mycket på jobbet toppat av förkylning gjorde att jag glömde – hur kunde jag? Va va va? Ok jag hoppas verkligen att minnet är bättre till nästa tillfälle…
Åh, jag missade träffen :( Så blir det när man är trött som ett as och somnar vid nattning av barn…
Har läst boken och era kommentarer – och håller med i så mycket! Så fantastisk bok, så skrämmande aktuell och vad det kniper i hjärtat. Alla dessa människoöden, både då och nu. Att folk inte kan se att vi alla är människor.
Jag måste erkänna att jag började läsa boken men la den ifrån mig efter några kapitel. Inte för att den inte var bra, den fångade mig också direkt, men därför att jag kände mig lite för labil i n n a n jag började med boken och jag helt enkelt kände att jag inte skulle palla att läsa en sån skildring just under den perioden. Efter att ha ögnat igenom era fina inlägg så ska jag ta mod till mig och läsa den när jag nu känner mig lite starkare och på banan igen. Älskar Maj-Gull Axelssons språk och Aprilhäxan var en av mina stora läsupplevelser i ungdomen. Har också sett den som pjäs men minns tyvärr bara bråkdelar av vad den handlade om nu, så jag får nog läsa om den i samma slängen sen!
Jag har nu missat två böcker i rad men jag kommer tillbaka nästa gång!