God kväll,
visst känns det som en passande öppning på detta inlägg? Det känns verkligen som en god kväll-kind-of-night. Så här såg jag ut för cirka tio minuter sedan när jag satte mig tillrätta i soffan med godisskål, bok och dator. Nu är bilden kompletterad med en kopp te också. Stämningen är total.
Här kommer då kvällens frågor som jag tänkte att vi kunde hålla oss kring. Har någon något annat på hjärtat så går det ju naturligtvis bra att dryfta det också. Vi bara kör, eller hur? Så får vi se hur och var detta landar. SÅ SPÄNNANDE!
Förresten. Hur länge ska vi hålla på? Jag måste typ sluta vid halv tio så då kommer jag att dra mig tillbaka men diskussionen kan ju egentligen pågå hur länge som helst *gör konsumtecken med högerhanden*.
Okidoki. Här kommer då kvällens frågor:
1. Karaktärerna i boken. Hur uppfattar du huvudpersonerna? Vad är det hos Ester som du gillar/ogillar? Vilka drivkrafter ligger bakom hennes agerande? Vad är det hos Olof som du gillar/ogillar? Vilka drivkrafter ligger bakom hans agerande? Är du team Ester eller team Olof? Varför?
2. Bokens teman. Vad tycker du att boken handlar om? Vilka teman tar boken upp? Finns det några underteman?
3. Författarens syfte med boken. Varför har Lena Andersson skrivit den här boken? Är boken optimistisk, pessimistisk, humoristisk, ironisk, en profetia om framtiden, samhällskritisk? Är boken trovärdig?
4. Språket. Vad tycker du om språket i boken? Har du en favoritmening och/eller stycke?
5. Mottagandet. Vad känner du när du läser boken? Hur relaterar du till boken?
6. Ditt slutbetyg. Vad tyckte du? Är det en bok du skulle rekommendera?
NU KÖR VI!
VARMT VÄLKOMNA!
140 comments
Hej!
Här sitter jag i soffan under en filt med datorn i knät och en kopp te och ett paket Brago bredvid! Hur ska vi göra? Diskutera en fråga i taget eller skriva svar på alla på en gång?
PS Såg att det fanns fler Kristin i klubben, så kör på ett skolaktigt Kristin R för att skilja oss åt?
Ja, men jag kör då! Jag tycker det var jättesvårt att veta vad jag tycker om boken. Jag läste den första boken om Ester som uppvärmning och tänkte när jag började på denna att ”är det samma bok igen?” Men det är det ju inte! Ogillade den i början, men den växte och till slut ville jag verkligen läsa den, inte bara för att jag är med i en bokklubb!
Stör mig på både Ester och Olof. Samtidigt som jag gillar Ester. Och Olof också, lite grann i alla fall. Är alltså väldigt konfunderad över vad jag själv tycker…
Jag vet! Känner på ungefär samma sätt. Men Olof har jag inte så varma känslor för även om han har ett fint namn ^^ Jag stör mig så enormt på båda två och tycker att dom är så JOBBIGA (Ester) och RÖVIGA (Olof) samtidigt som jag känner så mycket för framförallt Ester. Hon vill ju bara få vara nära och uppleva kärlek.
Det här kanske inte är helt fint av mig, lite gåpåigt att snabbt vara framme och skriva en kommentar men äsch: jag som befunnit mig i en kärleksrelation länge (20 ÅR nästa år) kan inte riktigt relatera till Ester eller Olof på ett personligt plan när det kommer till hur dom förhåller sig till kärlek och relationer. Men jag tänker att det här med att vara den som är mer på, eller den som håller den andre stången är något som jag känner igen så väldigt väl när det kommer till vänskapsrelationer. Jag har många gånger känt mig som Ester – som den som vill så mycket mer än den andra. Jag har känt ett starkt band men känslan har nog inte varit ömsesidig.
Är det någon som kan känna igen sig i det?
Absolut, denna ”maktkamp” kan jag verkligen relatera till, och den är ju verkligen ett tema i boken tycker jag. Även om Ester allt som oftast är den som är i underläge. Kan nog också känna igen mig som den som vill mer ibland, speciellt när jag var yngre.
Ja, den känslan är ju väldigt igenkänningsbar, och jobbig. Hela boken är ju det delvis, att vilja ha någon utan att få hen, att anpassa sig och alltid hålla sig på gränsen för att vara till lags. Och också att svina lite som Olof, missbruka någons känslor typ. Det är ju utmattande att känna, och att läsa. Trots språket som var galant och härligt och väldigt väldigt lätt att halka in i själv!
Känner också igen! Att ibland kunna känna sig som att en är på hal is, osäkerheten. När jag var yngre var jag definitivt en ”sådan” som hela tiden var beredd, ständig jour liksom. Vedervärdigt på många sätt.
Samma här. Ständig jour, alltid redo för om så bara 1 min i hans närvaro. Skitjobbigt!
Jag menar att jag även kan hamna här nu, som vuxen, i vänskapsrelationer. Att jag i vissa relationer känner att jag är den som blir Ester i den mån att jag vill ha mer av vår vänskapsrelation än vad min vän X vill. Jag är den som föreslår att vi ska ses, jag är den som vill hitta på saker. När jag kommer på obalansen och drar mig lite tillbaka och slutar föreslå saker så kommer till sist den där inbjudan till något … som nästan alltid blir inställt till sist. OMG jag har verkligen ett par Ester/Olof-vänskapsrelationer inser jag nu!
Oj där kände jag också igen mig. Hade inte alls reflekterat över den liknelsen i vänskapsrelationer innan.
Jag blir väldigt frusterad på Ester, det känns som om det får räcka med godtrohet (heter det så?) någongång, men nejdå! Detta tolkande av allt, att få det till att den här gången lämnar han, nu är det vi… Gah! Samtidigt förstår jag henne på något sätt. Är man stormkär så blir det kanske så? Olof känns ganska mjäkig tycker jag, men han är ju i alla fall ärlig över att han inte kommer att lämna sin fru.
Jag blir också så himla frustrerad på Ester men samtidigt förstår jag hennes ”välvilliga” tolkningar av honom. För trots att han är tydlig med att han inte tänker lämna sin fru så fortsätter han ju att uppvakta Ester. Och jag tänker att det är det här som är bokens kärna för mig: vilken tolkning/tydlighet är sann. Olof tycker att han är urtydlig och tolkar Esters kontaktsökande som ett godkännande av hans beteende. Ester tycker också att hon är urtydlig och tolkar hans vilja till närhet som ett godkännande av hennes beteende. För vem är det som är tydligast egentligen?
Intressant! Ja, det är ju helt klart en spännande tanke det där med vems tolkning som är mest sann och att de tolkar varandra signaler på detta sett. Har inte tänkt på det riktigt innan!
Eller hur?! Jag tänkte exakt lika, vem har rätt liksom? Jag var helt inne på Esters linje först, men när Olof kom med sin vinkling tänkte jag annorlunda.
Och det är ju intressant att hon lyckas tolka typ allt Olof gör som nåt positivt, till slut?
För övrigt, många bra vinklingar här! Blir en del Aha-upplevelser från mig :)
Ja, ytterst frusterande att allt vrids till något positivt, ibland ville jag nästan dunka huvudet i väggen när jag läste de slutsatser Ester tog efter ett visst beteende från Olof!
Känns det inte som om Ester är för gammal för att tolka allt så positivt? Borde hon inte ha lite mer erfarenhet och någonstans inse att det inte kommer funka?
haha JA!! Gjorde det även. Eller la ner boken i knät och himlade med ögonen i alla fall.
Ps. Verkligen att jag har lite svårt att förstå att hon kan gå så head over heal och fastna så i hennes ålder. Det är väl också vad den här gamla kollegan säger så till henne – att hon ”höll på så när hon var tonåring” (sidan 80). Då känner Ester sig tillplattad men ändå på något vis smartare eftersom hon låter bli att gå i polemik och istället önskar att hon aldrig hade sagt något.
Ja, precis! För gammal och efter årens lopp så skaffar hon sig ju erfarenheter i just detta fall som hon borde kunna lära sig av och bara ge upp mycket tidigare. Men jag personligen har också så svårt för det här med att han är gift, poängterar det både i tal och agerande sååå många gånger och det stör henne (nästan) inte mer än att Ebba är ett hinder för de två?
Ha ha, ja det kändes väldigt mycket tonårsfasoner över hela hennes beteende.
Men hur gammal är Ester egentligen?
Och det där med att gå head over heal -helt OT – men min 70-åriga pappa beter sig så nu. Handlar inte om en älskare-/älskarinnerelation i hans fall men nog har han ständig jour och glömmer allt och alla i sin omgivning.
Det där med att ”sätta livsmening i pant till utvald man” på s 27 tycker jag är mycket talande i detta ämne!
Åh, ja. Vad fint att du mindes det. En strålande och precis beskrivning av hela hennes beteende.
Alltså finns det någon helt sympatisk och likeable figur i den här boken? Ester va, spänn av och kom igeeeen. Blir så illa till mods så många gånger av hennes vridande och tolkande och krälande. HON KÖPTE EN BIL FÖR ATT EVENTUELLT KUNNA SKJUTSA OLOF. Så många gånger jag lagt ifrån mig boken med ledsamt rynkade ögonbryn. Ojojoj. Är ju team Ester men gillar henne inte riktigt? Olof har jag överhuvudtaget svårt att hitta tjusningen med?
ja! Exakt så!
Samtidigt tror jag att jag att tycker så mycket om boken för att den är så väldigt nära och verklig. Den dissekerar och lämnar ingenting utanför och vi får veta allt. Och väninnekören. Jag ÄLSKAR väninnekören. Ordet kanske framför allt haha men också för att jag så ofta förr om åren var en del i den där kören som tyckte så väldigt mycket hit och dit.
Ja väninnekören är ett underbart ord! Och vad jag känner igen mig i den! Att älta detaljer om och om igen och alltid försöka vara positiv.
Ja!! Vänninekören är nog min favorit med hela boken nästan :)
Vänninekören tyckte jag var lite märklig istället. Den kom liksom från ingenstans. Jag hade föreställt mig Ester som en ganska ensam person utan nära vänner innan kören dyker upp. De kom så plötsligt, utan presentation. Jag tycker att de blev lite hängande i luften, jag hade velat veta vilken typ av relation Ester hade till var och en av dem. Det är svårt att tolka ett utlåtande när man inte vet deras relation till varandra. Det fanns med lite smygande på något ställe, men inte fullt ut. Nja, jag gillade inte det så mycket.
Haha, ja min med! Men jag håller med här nedan om bristen på presentationer av den, ältandet hade kunnat få mer substans och kanske blir lite roligare med lite bättre känsla för personerna. Saknar /saknar verkligen INTE vänninekörandet från mitt eget tidigare liv.
Det kände väldigt grekiskt drama = <3 för mig. Plus att jag såg väninnekören mer som en term som beskriver det spel som även vänner/väninnor kan bli indragna i när det kommer till kärleksrelationer. Jag tänker att den opersonliga vinklingen som Lena gör med dom är eftersom väninnan inte är så viktig som själva rådet – där Ester kan avfärda råd som inte leder henne i den riktning hon själv vill. Och det är kanske eftersom hennes väninnor är så skeptiska som hon börjar spilla ut sin story även i professionella sammanhang? (men det gick ju inte alls bra det heller)
Håller med om bilen. Så sorgligt när hon inte hade någon användning för den och bara flyttade den när det var städdag. Och håller även med om att vilja vara team Ester men ändå inte. Jag har mer sympati för henne i början av boken än i slutet.
Tycker att det är en intressant fråga det där om man är team Ester eller Olof. Kom på att jag nog ofrivilligt är team Ester, jag önskade ju faktiskt varje gång att den här gången är det nog så som hon tänker (man borde ju gett upp efter ett tag…) att han kommer att lämna sin fru. Samtidigt är ju otrogna män inte något som står så högt i kurs hos mig direkt. Men kvinnor som är tillsammans med gifta män kanske inte är så mycket bättre?
Det är nog så att man inte är på något team alls kanske? Ofrivillig team Ester var en väldigt passande känsla. För av dessa två jobbiga varelser så tycker jag ändå att Olof är en väldigt kall och obehaglig karaktär. Det här att han leker med henne. Drar sig undan när hon vill vara nära och sedan är på när hon försöker backa. Blir tokig på såna där!
Bra tänkt Kristin R, vi kör det skolaktiga sättet!
Jag tycker det helt klart mest intressanta med boken är karaktärerna. Så tänker mig att jag rör mig mest kring fråga 1. Och kan börja med att konstatera att det är sällan jag läst en bok där jag blir så irriterad på karaktärerna, både Ester och Olof. Kanske mest Ester egentligen, varför fattar hon inte att han aldrig kommer lämna frun? Och Olof. Blir inte klok på honom. Eller egentligen vad Ester ser hos honom, tycker aldrig det riktigt framgår. Känns som om Ester mest vill ha någon att hänga upp sig på, lite som en hobby?
Ja, vad de vill med varandra är ju inte jättetydligt. Men visst framgår det mellan raderna att de har ”djupa samtal” och verkligen verkar trivas i varandras sällskap, har outtömligt mycket att prata om och intressanta diskussioner. Plus en gnistrande kemi som Olof uppenbarligen inte låtsas om.
Men alltså, att de har en relation så här under FLERA ÅR! Jag kan omöjligt förstå det.
Ja, de verkar ju ha en fantastisk förmåga att kunna sitta och prata i timmar vad det verkar, om politik mm. Jag fick känslan att Olof nog hade kunnat nöja sig med det i många fall och att han inte alltid har den där fysiska längtan som Ester har hela tiden?
Så tolkade jag det också, att Olof nog hade kunnat nöja sig med det.
Olof säger ju t.o.m en gång i början att det är så roligt och stimulerande att prata med Ester, det är som att prata med en man!! Kanske hoppades han på att bara vara vänner, men blev smickrad av hennes åtrå och föll för det?
Säkerligen! Intressant att han säger att det är som att prata med en man btw, säger ju en del om hans kvinnosyn…
Det var där och då jag tog min hand ifrån Olof, jag blev så trött på den kommentaren (och det livs levande patriarkatets förkämpar) att jag läste Olofs partier extra fort efteråt. Där fick han, hehe. Nä, men jag märkte att jag faktiskt gjorde det pga ovilja mot karaktären. Han är ju rätt trist och uppblåst, utöver rövigheten?
Och att man kan känna sig så ”nära” en person som samtidigt inte behandlar en så väl (Ester perspektiv), det tycker jag är intressant. Att den där osäkerheten verkar kunna släppa taget när de träffas och har ”djupa samtal”?
Vänninekören tyckte jag var lite märklig istället. Den kom liksom från ingenstans. Jag hade föreställt mig Ester som en ganska ensam person utan nära vänner innan kören dyker upp. De kom så plötsligt, utan presentation. Jag tycker att de blev lite hängande i luften, jag hade velat veta vilken typ av relation Ester hade till var och en av dem. Det är svårt att tolka ett utlåtande när man inte vet deras relation till varandra. Det fanns med lite smygande på något ställe, men inte fullt ut. Nja, jag gillade inte det så mycket.
Sorry, denna kommentar hamnade fel, har skrivit in den på rätt ställe nu…
Det kände väldigt grekiskt drama = <3 för mig. Plus att jag såg väninnekören mer som en term som beskriver det spel som även vänner/väninnor kan bli indragna i när det kommer till kärleksrelationer. Jag tänker att den opersonliga vinklingen som Lena gör med dom är eftersom väninnan inte är så viktig som själva rådet - där Ester kan avfärda råd som inte leder henne i den riktning hon själv vill. Och det är kanske eftersom hennes väninnor är så skeptiska som hon börjar spilla ut sin story även i professionella sammanhang? (men det gick ju inte alls bra det heller)
haha ah, och jag svarade på fel ställe! Flyttar också upp. Sorry!
Tänker också att vänninekören är mer en ”rådgivare”, oftast med råd Ester inte vill ha, än individer, även om det förekommer lite namndroppande här och där på vänninorna.
Vänninekören är ju med redan från förra boken. Kommer inte ihåg om den blev närmare presenterad där. Men jag tänker mig att de inte behöver vara närmare presenterade utan representerar den (lilla eller stora) grupp av tjejkompisar som en tjej har, och som hon stöter och blöter allt med. Den innehåller liksom något av allt. Någon som är medkännande, något som tycker tvärtom osv. Därför tycker inte jag att det behövs någon närmare presentation av dem.
Har för mig att dom inte presenterades alls i förra boken? Tycker nästan det var bättre när de tillsammans utgjorde väninnekören, kände nu lite behov av att hålla reda på dem och vilja veta mer.
Ja, så är det nog tänkt. Och det blir ju så också, jag kanske vill ge vänninekören mer plats för att ändra riktning på boken? Så att de faktiskt kan påverka och vrida om Esters fokus för att den där relationen pågår i flera år är ju så obegripligt plågsamt så jag vet inte vad.
Jag kan absolut köpa era resonemang, intressanta! Eftersom jag till viss del kan relatera mig själv till Ester i detta (dock sen länge preskriberat och glömt) men jag har inte denna vänninekör att tillgå, det var kanske det som gjorde det lite konstigt för mig. Jag hade liksom föreställt Ester i min omgivning sen dök det plötsligt upp en massa nära vänner, vänner med relationer som jag saknar. Jag är nog väldigt privat av mig och skulle nog inte prata om en sådan här relation med någon alls. Jag stöter och blöter i mitt sinne istället.
Nu hittade jag er :-)
Vad svårt med frågor, men bra att behöva tänka till. Jag gillade boken, men kom på mig med att läsa lite annorlunda iom bokklubben, typ vika sidor med bra citat som jag gillade osv.
Jag sympatiserar mer med Ester än med Olof, jag kräks på män som bedrar sina fruar. Men håller med om att man blir lite trött på att hon inte bara ger upp.
En sak som jag ändå känner igen, hur osmickrande det än är att inse detta om sig själv – är den där energin man kan få av nån annans små vinkar. För 17 år sen när jag var obesvarat kär i min nuvarande man så var ju varje stund som vi ändå satt bredvid varandra helt fantastisk! Och nu i dagarna har jag börjat på ett nytt jobb och känner att jag har en sån, lite skev, relation med min chef. Alltså absolut noll kärlekskänslor, men att jag liksom trånar efter hans bekräftelse, och när jag får den så lever jag på det några dagar. Det blev väldigt tydligt när jag samtidigt läste boken, och äcklade mig lite, så nu jobbar jag på att bli mer självständig i jobbet…
Hmm, smart tänkt, att ta denna lärdom och kunna ha användning av den i vardagslivet!
Oh! Samma insikt som jag har när det kommer till ett par vänskapsrelationer. Jag skrev om det lite längre upp. Vet dock inte precis hur jag ska bli mer självständig och mindre Ester?
Kan också känna att jag i en del fall liksom VILL för mycket, och att det blir fel/bara upplevs desperat eller nåt. Men det är kanske mest min egen upplevelse av mitt handlande? Kommer du på något bra sätt att bli mindre Ester så hojta ;)
Samtidigt kanske man måste vara lite mer Ester ibland? I annat fall kanske relationen dör ut? Så har det sett ut för mig tidigare ibland. Lite sorgligt kan tyckas!
Jag gillar verkligen resonemanget om när man går upp i varandra på s 192, ”När man går upp i varandra, vilket ju sker bokstavligen genom kärleksakten, suddas gränsen mellan de älskande ut. Det gör att man kan vara tillsammans jämt. När man är två individer men utan mental och fysisk barriär emellan är man med sig själv när man är med den andre.” Och så följer det hur det är när denna barriär är kvar som för Ester och Olof. Jag kan relatera till detta då jag är en av de lyckliga som får uppleva detta härliga stadie utan barriär!
Hmm, tänkte detta som ett eget inlägg och inte svar på det ovan…
Jag tyckte också väldigt mycket om det resonemanget.
Ja, den sidan hade jag också markerat. Det är ett fint resonemang, och man får förståelse för vad det är Ester vill. Jag tycker den bekanta som hon diskuterar med där också är den som kommer med vettigast svar. Att alla inte söker att riva barriären, många är rädda för att visa sina svagheter och då lever de hellre ”utspädda liv”.
Det är nog ofta så här med relationer. Svårt att hitta vänner med exakt relationskontobalans? Tänker på gruppdynamik, alfahannar osv.
Det är nog helt sant Emelie, man kan nog inte bara ha vänner med exakt relationskontobalans! Man är väl olika medveten om balansen i olika relationer också. Ibland vet man att det är man själv som är mest ”på” och ibland upplever man att nån bekant är lite väl pushig, men det finns ju också massa gråzon, där man kanske t.o.m pendlar i vem som ligger på och inte?
Exakt! Lyssnade på podden Kära barn här om dagen och där sa Louise Hallin att alla relationer är så, även den mellan enäggstvillingar (som jag råkar ha). Hierarkier finns överallt.
Det jag gillar med Ester är att hon är så driven i sitt ”projekt”. Jag gillar hennes analyser och att hon är en analyserande/tänkande människa. Samtidigt går det ju till överdrift hela tiden. På ett sätt kan jag känna igen mig i henne. Jag kan också relatera till en del av hennes tankar och det hon gör för att få tid med Olof. Inte på något sätt att jag gick och köpte mig en bil, men är man kär i någon som inte är liiika kär tillbaks så blir man desperat. Samtidigt som hoppet är det sista som överger osv. Jag kan förstå deras givande och tagande när de just befinner sig i den här typen av relation.
Jag kan också som Erika beskriver känna igen mig i detta i vänskapliga situationer också, jag är nog den som vill mer men samtidigt vågar jag sällan visa det för jag tror att det ska verka så desperat, så då blir jag ensam i alla fall…?
Olof är ju som någon skrev här ovan en mjäk.
Jag gillar också verkligen att Ester känns så sjukt smart. Så synd bara att hon inte fattar något!
Tycker så mycket om passagerna i boken där hon redovisar teorier och filosofier.
Jag utgår från det jag läst, eftersom jag inte hunnit läsa ut boken.
1 Ester, Ester! Så jag känner med henne. Tycker hon är underfundig och att det är humor i hennes analyser. Dock blir jag både ledsen och öm i hjärtat av allt detta hopp! Hopp om kärlek där hon inte är satt på undantag. Hoppet är det sista som överger etc
Jag är inte helt klar med Olof. Är han enbart kall och beräknande eller förstår han helt enkelt inte vad han pysslar med?
3 Måste erkänna att jag redan efter första boken om Ester blev rätt nyfiken på denna Lena Andersson! :) Vet inte riktigt vad jag förväntar mig dock, att hon ska prata/vara/tänka som Ester? Jag tycker det är fascinerande att kunna skriva en bok som denna (och föregångaren). Vad och vem får hon sina idéer från? Tänk att få prata om Ester och co med henne!
4 Språket, jag älskar språket – trots att jag kan tycka att det är lite jobbigt bitvis, så är det så annorlunda på nåt vis. Nytt, för mig i alla fall. Jag gillar biten när Ester beskriver Olof med konto-liknelsen. Så träffande. Och tydligt.
5 Hoppet kan väl alla känna igen, även m man inte haft rollen som älskarinna. Men känslan som följer mig genom boken, hittills iallafall, är tragik. Att hon nöjer sig. Samtidigt vill jag inte se henne som ett offer, hon är ju på många sätt medveten om sin belägenhet.
6 Ja, en bok jag skulle rekommendera! Vågar jag ge betyg utan att ha läst ut..? Ja – minst en 4 på en skala från
Korta svar och hoppade medvetet över 2an. Kanske jag utvecklar allt eftersom jag läser era bidrag? Ska bli spännande att läsa hur andra upplever boken, kommer säkert få nya perspektiv!
Ja! Kontoliknelsen! Jag älskar den. Fluktuationer av kapital. Relationskapitalet.
Ja, kontoliknelsen var väldigt bra! On point och beklämmande.
Kan bara hålla med 😊
Jag har också skrivit upp konto-stycket som en favorit i mitt block! Håller med om att det var väldigt tydligt och träffande! Ett annat favoritstycke var när Ester och Olof beskrivs som två kugghjul i början!
Ja! Kugghjulen!
Kugghjulsliknelsen gillade jag också!
Lite kul att pjäsen som Ester skrev andra året hette just Kugghjul också!
Men ÅH JA! det gjorde den ju. Snyggt noterat Kristin R. Och jag älskade också kugghjulen.
Jag gillade faktiskt den här boken mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Var väldigt förtjust i första boken men var så himla irriterad på Ester hela tiden, och hur hon var så uppenbart förblindad av sin kärlek till Hugo Rask. Och denna irritationen satt i när jag började läsa den här. Inte hjälpte det heller av att hon återigen föll för en man som så uppenbart skulle innebära problem igen. Så i början var jag faktiskt lite team Olof. Han var ju rätt klar med att han inte tänkte lämna sin fru. Det är bara Ester som tolkar in saker där det inte finns något att tolka. Han säger så – det måste innebära att han och Ebba så gott som ligger i skilsmässa. Men efter ett tag så känner jag bara vad tusan tror Olof? Att Ester ska vara nöjd och glad med att vara hans älskarinna och bara komma när han har tid och lust? Det är ju självklart att hon vill ha mer, och hon säger det ju rent av rakt ut om och om igen! Det är ju bara han som inte kan hålla sig till vad han tycker. Han vill inte vara med henne längre, för att sedan ångra sig och ta henne tillbaka, för att sedan få dåligt samvete och säga upp kontakten igen. Klart som tusan att Ester hänger kvar när han ger henne hopp hela tiden, och klart som tusan att hon tror att han faktiskt tänker välja henne.
Sen växte Ester något enormt i mina ögon när hon till slut får nog, faktiskt ställer ultimatumet och till och med berättar sanningen för Ebba. Och Olofs patetiska försök att rädda sig själv i det hela är ju så pinsam så jag vet inte vad jag ska säga.
Ja Olofs agerande i slutet är verkligen fegt. Fast ändå, äntligen blir han lite mindre mjäkig och visar lite känslor. Det blir ju också ganska tydligt att han nog aldrig ens funderat på att lämna frun.
,
Ja, det positiva med hans reaktion är ju att han äntligen säger vad han tycker. Men att han sedan behöver ljuga ihop än det ena än det andra. Jag väntade mig inte att han skulle reagera på det viset på Esters tilltag. Jag tyckte det hade varit klart rätt länge att han inte skulle lämna Ebba, och trodde inte att det skulle bli så när Ester ställde ultimatumet heller. Men att så tvärt vända om och börja ljuga och skylla allt på henne. Så himla fegt, precis som du säger!
Jag undrar: hade det varit möjligt för Ester och Olof att få varandra i slutet?
Nä, inte en chans! De skulle aldrig kunna älska varandra jämställt.
Skulle det funka att leva i en ”vanlig” tvåsamhet efter flera år av en relation som enligt en av parterna inte är/var en relation? Hade Ester kunnat sitta lugnt i båten och tro att hon skulle vara den enda i Olofs liv?
Mycket svårt att tro det.
I slutet av historien – ja det känns som om det hade kunnat funka. Olof väljer Ester när Ebba fått nog. Men i slutet i det liv de fortsätter leva efter att romanen tagit slut – nej, det tror jag inte. Som någon i väninnekören säger så tror jag Olof mer är ute efter kicken att det är förbjudet än Ester själv. Han hade inte kunnat leva med Ester fullt ut och jag tror Ester inte hade kunnat lita på Olof tillräckligt mycket för att de skulle få ett bra förhållande.
För att förtydliga så menar jag att det hade inte känts som ett trovärdigt slut om Olof hade valt Ester. Det hade känts helt fel.
Precis där landar jag också.
Plus: Om dom hade fått varandra så hade det känts som ett väldigt tillrättalagt och falskt happy endning, skrivet för att tillfredställa en helt annan målgrupp än Lena Anderssons.
Jag tänker att den enda chansen för det är om Olof reagerat annorlunda när Ester berättade för Ebba – att han då erkänt allt och valt Ester. Fanns ju inte på kartan att han skulle lämnat innan och scenariot jag beskrev innan känns inte heller troligt…
Jag kan inte sluta fundera på om karaktärerna skulle funka i verkligheten, eller både karaktärerna och storyn. Finns det ”riktiga” människor som faktiskt tror att andra människor nöjer sig, att det funkar att både äta kakan och ha den kvar? Och som Ester, att faktiskt i flera år gå runt och hoppas och tro att skilsmässan är nära? ”Efter sommaren, då…” Det är väl tragiskt ändå? Då känns det ju verkligen som att livet bara går ut på att vänta på något som eventuellt ligger i framtiden.
Men är det inte ofta så livet (tyvärr) är? ”Bara jag blir färdig med den där utbildningen och får ett jobb så…”, ”Bara jag hittar en man/kvinna att älska…” eller ”Bara jag klarar att springa den där milen, då…”. Typ så. Jag har insett att jag ofta tänker att ”bara om…, då klommer jag bli lycklig”. Det är svårt att leva varje dag fullt ut kan jag tycka.
Där har du en poäng, jag resonerar ju själv så när jag tänker efter… :)
Håller med, bra poäng! Jag brukar lyckligtvis kunna hålla mig borta från dessa resonemang, men förstår att det är väldigt lätt att hamna där!
Men för att ge en annan bild av slutet så kunde jag i nån minut inte låta bli att tänka så här: Tänk om Olofs anklagande av att Ester stalkat honom faktiskt stämmer?
Vi har ju bara fått ta del av berättelsen utifrån Esters perspektiv och då verkar ju allt han beskyller henne för vara rent hittepå. Men det kanske bara är Ester som uppfattar det som hänt så och att Olofs sida är det Ester som hängt efter och trängt sig på.
Känner att den teorin inte går enda fram, för som Ester säger så var han ju inte direkt motvillig varje gång de hoppade i säng. Och hade han absolut inte velat träffa Ester borde han ha sagt upp kontakten på allvar innan det går 6 år eller vad det var. Men det är en intressant tanke om vems tolkning det är man som läsare tar del av och köper rakt av.
Mycket intressant vinkling! Hade inte tänkt så själv, men man får ju faktiskt nästan bara följa Esters tankar och resonemang, aldrig vad som försiggår i Olofs huvud. Han knaske hade ständiga kval varje gång de sågs och försökte framkalla ett avslut genom att vara ett svin?
Jag funderade också lite i de banorna. Absolut att Olof kan ha tyckt att Ester var jobbig periodvis, han är ju aldrig i närheten av att vara lika intresserad som hon. Men samtidigt, hon avslutar relationen flera gånger och han tar sedan kontakt igen. Så även om det är hennes tolkning är han knappast helt avvisande.
Intressant synvinkel! Men det känns ganska långt borta att Ester mer eller mindre våldtagit Olof som han beskriver det, men man får ju å andra sidan veta det mesta från hennes perspektiv. Men konstigt att det hållt så länge och på denna nivå om Ester är en stalker säger jag!
Jag tänkte också så faktiskt för Ester har helt klart vissa psykiskt instabila drag. Det där med bilen tex. Ett tag där i slutet tänkte jag att det kanske fanns delar som bara hade hänt i hennes huvud – eftersom det till så stor del är inne i hennes huvud som hon lever. Det finns vissa tecken som skulle kunna tyda på att det är så. Men då blir boken så mycket sämre så jag väljer att stänga den dörren.
Nu joinar jag bokklubbskvällen efter en eftermiddag med föräldrafika på fridtids-direkt till simskola för barnen/simning för mig, läxläsning med sonen medan mannen fixade mat, rekordsen middag och så röj i köket. Äntligen kan jag sätta mig ner, väldigt avundsjuk på din godisskål Erika! :)
Boken ja.. Som någon ovan sa var jag liksom irriterad på Ester redan från första boken och blev det direkt igen efter några kapitel, det låg liksom kvar och bolmade lite.. Jag tänker att man måste vara väldigt väldigt desperat efter att bli sedd och älskad om man orkar hänga kvar och hoppas så länge i en sån relation..och det är väl just det som Ester är. Jag uppfattar henne som en intellegent och ganska rolig person som gillar ensamhet men som trånar efter kärlek. Olof får jag inget grepp om, han känns mest undvikande och lättkränkt. Tycker mest illa om Olof men jag stör mig extremt mycket på Esters beteende boken igenom och kommer på mig själv att tänka att hon är för smart för att agera som hon gör.
Boken handlar för mig om makt och maktspel i relationer.
Jag hörde Lena Andersson i Värvet och hon verkar vara en mycket intressant person. Visst är hon också programledare för ett radioprogram ibland, eller misstar jag mig? Har för mig att jag har lyssnat i podform men minns inte alls vad det hette nu. Syftet med boken, tja… En realistisk kärlekshistoria kanske eller som jämnvikt mot alla sliskiga gott-slut-romantiska-böcker?
Språket gillar jag mycket. Många fina vändningar och uttryck men ibland känns det lite högtravande. Speciellt några dialoger gör att jag rynkar på näsan lite och känner mig nästan lite underlägsen. Som när hon varit på bio med sin bekant och pratar om filmen efteråt (innan de blir osams). Jag tänker att jag aldrig någonsin skulle prata så med någon av mina vänner om en film och då brukar jag ändå ha mycket bra och givande diskusioner med mina vänner.
Jag måste säga att all irritation över huvudpersonerna drar ner mitt totalintryck av boken, jag gillar inte att bli irriterad och på dåligt humör när jag läser. För mig handlar läsning om njutning och avkoppling och det får jag inte av den här boken. Det betyder ju inte att det är en dålig bok, men den passar inte mig. Jag skulle ge den 3 av 5.
Jag håller med om språket! Något högtravande och exkluderande, så vill jag inte känna när jag läser. Jag tyckte att det var ännu värre i första boken, något bättre i denna.
Kan verkligen hålla med om att det känns som om Ester är för intelligent för att hålla på med sådan förnedring som hon ju stundtals gör inför Olof! Får också känslan av att hon är väldigt lärd, i alla fall på ett akademiskt sätt.
Håller med om att läsning ska vara njutning… det gav verkligen inte denna bok.
Men samtidigt var det en intressant läsning som fått mig att reflektera över mig skälv och relationer.
Jag gillar språket, även om jag håller med om att det är lite högtravande stundtals. Tycker det speglar Ester väldigt bra. Tänker mig att hon är en sådan som verkligen diskuterar saker på djupet och har åsikter om allt (på gränsen till jobbig).
Det har du helt rätt i. Det känns som väldigt äkta språk i boken, att Ester uttrycker sig på det sättet. Bara att det känns ganska avlägset mina egna samtal och diskussioner :)
Jag håller med om tolkningen av Ester: att jag tror att hon är en sådan som verkligen diskuterar saker på djupet och har åsikter om allt. Och att hon dessutom kan göra källhänvisningar till dessa. Jag har faktiskt en kompis som var sån förr. Han fick rådet av sin handledare på den utbildning han gick att ”det är bra att vara källkritisk men ibland måste man också låta bli att granska allt med sin kritiska blick för att undvika att bli outhärdlig”. Där någonstans hittar jag Ester emellanåt.
Tycker absolut att språket är en stor tillgång för boken, utan dess speciella ton skulle den inte vara mycket att ha tycker jag! Kan hålla med om att vissa diskussioner inte låter som sådana man har med vänner direkt.
Håller med här också. språket i boken är den stora behållningen av läsupplevelsen. Det är språket som gör de irriterande personerna och den infekterade relationen värd att läsa om!
Precis! :)
Jag gillade också språket. Jag kan hålla med om att några dialoger känns väldigt akademiska och för mig väldigt främmande. Däremot har jag så många textstycken som jag gillar, dessa var de jag hittade när jag kollade mina vikta sidor:
”Livet sker i mellanrummen, när etnografin inte skildras och familjens kamera inte tas fram”
”Böckerna i världen var tillräckligt många och även om överflöd var förutsättningen för särskilt goda exemplar var det inte nödvändigt att hon var en av dem som fyllde på bland skräpet för att andras blommor skulle växa på den soptipp hon var med och bildade genom sin ansträngning”
”Han var motorn i hennes [liv] medan hon inte ens var en liten propeller i hans.”
Åh bra ide med vikta sidor! Jag tror jag ska komma ihåg alla mina favorituttryck men det gör jag ju såklart inte.. Älskar det med mellanrummen! Så sant också.
Visst är det! Och idag dokumenteras ju mycket mer av vardagen tack vare smart phones, men mellanrummen finns ju där ändå. Förresten såg jag en 50 + asiatisk man som satt utanför hotellet i Malmö när jag var på tjänsteresa – och plockade fram sin selfie-pinne och tog en (nej, flera faktiskt) bild på sig själv…
Gillade familjekamerastycket också! Jag försöker själv hitta mer ”liv” i vardagen, de här dagarna som annars bara passerar och aldrig får samma uppmärksamhet som en julafton tex.
Flikar in lite så här ”sent om sides”…
Jag kände så igen mig i det ”förhållande” Ester och Olof har – haft ett liknande där jag var Ester, men mannen var inte gift eller upptagen. Fanns till hands så fort han hörde av sig, intalade mig själv att det ”räckte” med det jag fick för jag kände kärlek från honom fast han hela tiden sa att han inte hade några känslor för mig.
Så för mig blev den här boken ett obehagligt ”uppvaknande” av vad jag själv sysslade med för 11-12 år sen.
Kände inte nån sympati för nån av dem. Var arg och irriterad när jag läste men kunde inte sluta läsa, hade svårt att lägga ifrån mig boken helt enkelt.
Var lite ambivalent till språket. Svårt ibland, men utmanande, i och med att jag oftast läst böcker med lite enklare språk.
Måste lägga till att nja tror inte att det här är en bok jag varmt skulle rekommendera vidare…. men jag måste ändå medge att jag är lite nyfiken på den första boken om Ester 😆
Skulle nog kunna rekommendera boken – men då ska det nog vara till en hyfsat stabil och kanske läsvan person :) Läste den första boken innan jag gav mig på denna och måste säga att jag tycker att Utan personligt ansvar var betydligt bättre! Men smaken är ju som baken…
Jag hade samma som du, irriterad men ändå svårt att sluta läsa. Det väcks många känslor som skaver i mig också, även om jag inte varit i en sån relation direkt men hade en del obesvarade kärlekar i tonåren där jag nöjde mig med mycket lite samtidigt som jag kände i varenda cell att det var att svika mig själv att göra det…
Denna skulle in under Brittis inlägg ovan…
Intressant att det ändå verkar vara så många som kan relatera till situationen (även om det inte behöver röra sig om otrohet eller kärleksrelationer). Även om Ester är extrem så verkar hennes känslor och handlande framkalla igenkänning hos många.
Tack för en trevlig timme – ser redan fram emot nästa träff! :)
Ja, det här var superskoj – stort tack alla inblandade! Ser fram emot nästa gång och även nästa boksläpp, det är väl du som ska stå för det Sofie?
Ja :)
Men JÄKLAR vilket bra drag det blev. Tänkte jag skulle gå in och läsa lite i efterhand, men alltså…
Hehe, vi är kvar så det är bara att ge sig in i debatten :)
Nu drar jag mig tillbaka. Tack hörrni! Vad mycket mer en bok blir värd när man får diskutera den med andra. Böcker kan verkligen berika :) Kram på er!
Ja, jag drar mig också tillbaka. Jättekul att diskutera boken!
👍👍👍
Jag hoppar in nu också. Jag tror jag aldrig har varit så arg av en bok och hade nog lagt ifrån mig boken om det inte var för bokklubben. Språket tyckte jag väldigt mycket om, vissa meningar var klockrena. Men jag var så arg på omognaden från båda karaktärerna. Omogen Olof som hade sån fruktansvärt bekräftelsebehov. Omogen Ester som sätter sitt liv på pausknappen istället för att ta tag i sitt liv. Ester jämförde sin kärlek till Olof som när hon gick på rehab. Men sitt beroende av substanser tog hon faktiskt tag i.
Tack alla ni! Det här blev ju faktiskt helt fantastiskt! Vilka smarta och skarpa och generösa personer alla ni är.
Ja, tack allihopa! Jag är alldeles snurrig av att sitta med mobilen och hinner inte ens med att svara på hälften, nästa gång satsar jag definitivt på dator! Ser fram emot fortsättningen av den här klubben, så HIMLA kul!
Jag gillar inte Ester alls. Hade hon varit min vännina hade jag efter ett tag inte orkat vara hennes vän längre. Det är som att hennes vänninor skulle bekräfta hennes relation med Olof hela tiden. Jag hade aldrig kunnat som vän stå bakom Ester i hennes beslut att ha en relation med Olof i och med att jag är så emot otrohet.
Jag skulle kunna rekommendera denna bok för vissa men inte alla. Främst för språket men också även om jag blev så arg så är det väldigt länge sen en bok lämnade så kraftiga fysiska känslor i mig.
Jag rekommenderar för att reflektera över beteenden som sårar…
Åsa tänker du på vissa specifika människor eller bara rent allmänt och att det är nyttigt att lära sig mönster?
jag tror att alla mår bra av det, mitt beteende kan ju såra för att motparten upplever det så. Försöker jag sätta mig in i hur någon annan uppfattar det jag gör, säger kanske det inte blir så smakfullt i alla lägen (tyvärr)
Det finns dessutom en del personer som behöver öva mer än andra, har en fd kollega som spred oro genom att högt och ljudligt sprida sina synpunkter och när någon påpekade att det sårade mena att så länge det är sant så…
Det här var verkligen jättekul! Så spännande att höra vad alla tycker och tänker och få nya infallsvinklar på berättelsen! Ser redan fram emot att läsa och prata om nästa bok!
Wow vilken härlig ”konversation” det blev!
Tackar för i kväll och ser fram mot nästa bok… vem är det som väljer och när får vi veta? *otålig* 😉
Kommer in sent, men jag måste få inflika – Ester är en källa till synpunkter, ingen jag tycker om då jag tycker hon utsätter sig för Olofs utnyttjande. Något som är obegripligt vid en första tanke… Sen när jag läser boken igen inser jag att små avarter av beteendet hos många, tyvärr har jag själv haft lite av det. Olof verkar vara bekväm, med att uppmärksammas och avgudas – obehaglig…
Vilken bra och rolig diskussion det blev! Kul att läsa.
Men åh! Jag som peppat så inför bokklubben la mig tillrätta i soffan med mobilen i högsta hugg igår kväll och…. Somnade! Vilken diskussion och bra reflektioner! Ser framemot nästa bokklubb!
Hann tyvärr inte att vara med i diskuterandet igår. Men fina och olika analyser av boken. Själv blev jag bara förbannad på boken. Både Olof men framför allt på Ester. Gillar dock Lena Anderssons språk och användandet av det.
Ser mycket fram emot nästa bok och träff!
Här kommer jag lite efteråt. Det krockade med barnens halloweenfirande. Hoppar punkt 2 och 3 just nu då min hjärna känns lite för seg. Kanske återkommer med de senare☺
1. Karaktärerna i boken. Jag fastnade mycket i Esters destruktiva betende och kunde känna igen mig från hur jag själv betedde mig som tonåring. Ester känns så barnslig men samtidigt övermogen. Olof känns greppar på något vis. Vilket är hans verkliga jag och vad har ester tillskrivits honom för egenskaper som egentligen bara är något hon ser? Sen gillar jag inte Olof något vidare ändå, men kanske är det inte ha ns rätta jag vi får se? Ester känner jag inte för som person men jag känner med henne i hennes känslor och all hennes längtan och vånda. Har inte läst första boken så vet inget om henne sen tidigare.
2
3.
4. Språket. Jag älskar språket i boken. Utan sitt språk vore inte denna bok någonting. Den handlar ju egentligen inte om så mycket så det är det målande språket som lyfter handlingen framåt och målar upp vackra bilder i mitt huvud. Min favorit dom jag kan tänka på just nu är när hon är utan Olof den första sommaren och är på semester och sitter vid havet.
5. När jag läser boken känner jag mig som 15 igen och upplever de något destruktiva tonårsrelationer jag hade. Hur man väntar på ett samtal och utplånar sig själv inför någon annan. Hur man pratar med sina vänner om råd. Tror sig vara stark men faller lika hejdlöst varje gång han hör av sig. Jag blev lite deppig men samtidigt stärkt av att läsa och känna att jag inte längre befinner mig där och att jag kommit förbi det.
6. Jag skulle ge boken 2,7 av 5 men enbart pga språket. En bok med samma handling men annat språk vore ingenting. Jag skulle rekommendera den men inte till alla. De som jag vet uppskattar språk och en väl berättad historia men kanske inte till min man som kallar det för onödiga ord och tvärtemot mig gilla ”enkelt” språk när han läser