Det här med ..., Livskrisen Erika

Det här med … att vänta på att stora ting ska ske

6 kommentarer

03. att vanta
Cecilia skrev ett inlägg idag om ketchupeffekten och om hur allt som hon har gått runt och bara väntat på och oroat sig för och hoppats på har ordnat sig. Hus, företag, ja, hela livet har liksom fallit på plats och alla frågetecken är uträtade. Jag blev väldigt glad att läsa om allt det där bra som händer henne för jag tycker verkligen att hon förtjänar allt det där. Eller, alla förtjänar väl att få ha det så bra som det bara går, det är inte någon rangordning jag är ute efter här. Men jag tror också att jag blev glad för att jag kände hur jag kunde reflektera mig själv i det hon skrev. Inte för att mitt liv har någon som helst ketchupeffekt just nu. Själv befinner jag mig snarare på den plats som hon precis har lämnat. Jag går liksom runt och väntar på saker känns det som: Det Där nya hemmet som vi ska flytta till. Det Där jobbet som jag ska landa och utvecklas inom. Eller, det är snarare som att jag  under en lång tid har gått runt och letat efter Det Där livet som ska bli mitt. Det där som bara ligger och väntar på mig runt något av hörnen jag har framför mig.

Jag tror att det här är vad livskrisen som jag har närt i över ett år handlar om. Jag har letat och avfärdat och känt mig rejält vilse. Det är som att jag har bidat min tid. Men jag är redo nu. Redo för att stora ting ska ske. Jag håller tummarna för att min ketchupeffekt ligger runt nästa hörn.

Hemma hos mig, Livskrisen Erika

Det är fredag och dörrar öppnas.

4 kommentarer

01. Vardis fredagDet är fredag igen och när som helst ramlar mina lejonungar in genom dörren. Då är det dags för familjesabbat och idag ska vi äta hamburgare, vegetariska såna. Sen kommer vi att hamna i vår soffa. Den soffa som jag tyckte så lite om för inte så hemskt länge sedan? Det är konstigt det där för nu älskar jag den. Nyckeln var kuddar och att se det jag hade snarare än vad jag inte fått. Och kanske att den hunnit bli ett år mer insutten? Det tjänade den tydligen på.

Jag satte precis in en plåt med hamburgerbröd i ugnen för det är en av fördelarna med att kunna arbeta hemifrån. Bröd kan bakas och den sida hos mig själv som jag tryckt undan så länge, den sidan som bakar, syr i knappar och liksom är mamma som tillåts att blomma. Det är för övrigt ett av mina mål med 2016. Att jag ska vara mer som jag tänker mig att en mamma är. Inte för att jag tycker att jag har varit en dålig mamma på något sätt (sa hon självgott från divaanen) men för att jag är så säker på att det finns sidor hos mig som jag tror att jag skulle tycka så mycket om, om jag bara lät dom komma fram.

En psykolog jag träffade en gång beskrev livet som en räcka av stängda dörrar (äh, inte bara men häng med på resonemanget). Vissa dörrar behöver stängas: som barn får man lära sig att inte lägga handen på en varm platta, att inte gå rakt ut i gatan utan att se sig för och sånt. Men många av dom här stängda dörrarna är det andra som har stängt för en. Lärare som sagt att man inte har någon talang för att rita eller matte, föräldrar som inte vill låta sina barn prova att göra utan förväntar sig ett korrekt snarare än lustfyllt resultat, andra jämnåriga som sagt att man inte passar för göra än det ena och/eller andra. Många av dom här dörrarna har man stängt själv utan att egentligen veta varför.

Och när det alltså gäller sånt som hänger ihop med det som jag lite vagt skulle vilja sortera in i min bild av en mamma så är det så mycket av det som finns bakom stängda dörrar hos mig. Men istället för att låta dom förbli det, så ser jag det nu som mitt jobb att öppna upp dom där dörrarna. Jag ger mig själv en chans att ompröva mitt beslut. Och med tanke på hur gott det doftar här hemma just nu, och hur bra det får mig att må, så står det klart för mig att den stängda bakningsdörren var en som förtjänade att öppnas igen.

Livskrisen Erika

Fem bitar av min torsdag

4 kommentarer

Mitt liv:

Tittade på filmen Suffragette på bio idag. Det är första gången som jag har gått på bio (för att se en vuxenfilm) sedan The Artist 2012. Kort analys: När jag väl går på bio gör jag mina filmval med omsorg. Jag tror nämligen att det kan vara så att jag har sett årets bästa film redan nu i januari? Mitt sällskap var tre kollegor, för så kan alltså mitt jobb se ut. Att vi går och tittar på film för att få inspiration till projekt vi jobbar med. Och jag tror att det kan bli så att eleverna får hålla ett tal om jämställdhet i årets säsong av Retorikmatchen? Vi får se. Dock, det här med att gå och titta på film med sina kollegor när det är den här typen av kaliber på film när det kommer till gråt alltså OJ. Jag grät så många gånger! Av ilsket igenkännande, av att vara totalt förkrossad över dom uppoffringar som var tvungna att ske för att få rörelsen att gå framåt och av ödmjuk tacksamhet över kvinnorna som gjort mitt liv som kvinna möjligt idag. Jag var helt tagen efter filmen. Fick samla mig lite inne på toaletten en stund till och med. Så så så många många tankar som virvlar runt i huvudet efter en sån här film. Gå och se den. Det är min uppmaning och enkla önskan. Bakom mig i salongen satt en cirka elvaårig tjej som efter filmen sa: ”mamma, den här filmen var verkligen så bra!” Min reaktion var, naturligtvis, att bli ännu mer gråtig. Jag älskade faktumet att mamman gick och såg den här filmen med sin dotter.

Efter filmen gick vi till Snack Bar som jag hört så mycket gott om men aldrig kommit mig för att besöka. Jag åt en kebab som utan tvekan är den godaste sådana som jag ätit och känsla just nu är att jag bara bara bara vill åka tillbaka och äta den. Kanske imorgon?

Oh! Köpte mig även en menskopp idag! Jag menat att göra det så länge men av oklara skäl har jag prokrastinerat själva införskaffandet. Och med tanke på humörsvängningarna och antalet finnar som plötsligt dykt upp (sötsuget lika så och känslorna av osäkerhet på min förmåga) så gissar jag att koppen kommer att testas inom en mycket snar framtid. Ah. Nu förstår jag varför gråtomentern slog i taket idag på bion … och kanske var det även därför kebaben var så sattans god? Nah, det var en gråtbar film och sabla god kebab. Så var det. Med eller utan pms.

På vägen hem svängde jag förbi mitt utlämningsställe för att plocka upp ett paket. Som väntnummer fick jag nummer 10 och eftersom det är mitt turnummer så fick jag för mig att idag var dagen då jag skulle köpa mig en triss! Så det gjorde jag. Fyra stycken till och med. Alla fyra lotterna ligger nu i soprummet och väntar på återvinning. Jävla triss. Jävla intuition. Men bokpaketet var fint. Spritt i sitt innehåll: en liten reseguide, en bokklubbsbok, en faktabok om tarmar jag menar varför inte? och en hjälp-till-självhjälpsbok. Så ja, jag har kanske tagit mig ett återfall med det lär väl inte skada någon? Om någon av dem är bra kan det väl hända att jag kommer med en rekommendation? Ja ja jaaaa det låg två såna böcker i paketet, men behovet av självhjälp är stort nu.

01. SelfieFörsökte ta en bild på en av mina finnar men det gick sådär. Gissar att den inte är så in your face ändå? Trots att det är precis vad den är. In my face alltså.

Nu ska jag ta tag i den femte biten av min torsdag. Medan Ulf hämtar hem Oggnog ska jag förbereda middagen. Idag är dagen då jag ska försöka få till den där apelsinkycklingen som jag och Greta tyckte så mycket om i förra veckan. Jag är på en bra plats just nu när det kommer till matlagning, så för att låta precis så styv i korken som jag är över detta just nu: så spår jag mig själv en lysande middag och att det kommer att dyka upp ett urdrömmigt recept här i bloggi ”om ett tag” som man säger om man lever mitt liv just nu.

Ok. Så länge. So long.

Hummelviken, Livskrisen Erika

It was the summer of crazypants

Inga kommentarer

CrazypantsVi vaknade till en solig dag här i viken och herregud vad det öppnar upp för livet va. Det är så mycket jag vill hinna göra medan solen är på vårt lag att jag nästan blir handlingsförlamad. Men det är ganska troligt att vi gör en lunchutflykt till ett litet berg här i naturreservatet intill. Har jag berättat att vår stuga ligger i ett naturreservat typ? Amen ni förstår ju. Stugan i viken är en gåva som bara fortsätter att ösa presenter över oss.

Helt säkert kommer vi att åka en sväng in till Norrtälje för att köpa hårfärg etc. Fortsättningen på min leopardfrisyr går sådär kan man sammanfatta det som. Efter en andra omgång med slingor har jag nu hamnat i kepsläge. På riktigt alltså. Det är inte bara ”fy vad fult fast egentligen är det inte så farligt”. Jag har vittnen som stöttar min uppfattning. Den enda som gillar mitt nya experiment till hårfärg är Greta. Hon gillar det här fläckvis ”vita” som hon ser som tydliga tecken på att jag är Anna i Frost. Ganska gulligt ändå.

Och så var det det här med crazypantsen. Jag älskar dom. Jag köpte dom på ett infall på Zara Home (av alla himla ställen) på Mallorca och dom har blivit mina stadiga följeslagare denna sommar. Dom är i haremsmodell och det trodde jag väl aldrig att jag skulle gilla? Men det här är tydligen sommaren som aldrig säger nej till mina infall (lex lopard/Anna i Frost-blondinen). Jag gissar att allt detta med hårfärg och haremscrazypants har med min livskris att göra? Det är en rätt festlig sväng den har tagit den här sommaren min kris. Det tycker jag ändå.

Nå. För att den här solen som vi har blivit välsignad med denna dag inte ska försvinna ifrån mig helt är det bäst att jag slutar här. Ha en fin lördag! Den första i augusti.