Jag fick ett sms av min vän Katarina där hon skrev hur hon tänkt på sig själv och på oss och hur vi faktiskt i detta nu spinner den väv av minnen som kommer att våra ungars barndom. Det är gåshudsmäktigt att tänka på hur dom här sommardagarna i viken kommer att vara sånt som Olof och Greta förknippar med sin barndoms somrar. Fågelkvitter. Havet. Liljekonvaljtapeten i vårt sovrum. Träd som tas ner och färskpotatis som vi gräver upp ur trädgårdslandet.

När min brors tjejer var här blev det också så tydligt att Hummelviken också inte är bara vårt ställe. Juli ville göra precis alla dom sakerna som hon gjort hos oss när hon hälsat på tidigare somrar. Kasta sten från bryggan. Gå en promenad längsmed havet. Bada. Röka lax i grillen och äta den med romsås. Grilla. Äta pannkakor med smultronsirap. Så vi gjorde allt ännu en gång. Precis så där som vi kommer att göra alla somrar som vi har framför oss här ute.

Vi kommer att plocka dom där kantarellerna som växer på tomten och dom där trattkantarellerna inne i skogen sen när hösten närmar sig. Plocka blåbär. Samla familj och vänner. Äta våra måltider i uterummet. Plocka fästingar från ben och armar och stickor ur våra fötter. Spela fotboll på gräsmattan och leka kurragömma. Höra knastret under våra fötter på vägen ner till havet och hur löven susar i björkarna på vår tomt.

Jag tänker mycket på det här. På det ansvar jag har att göra livet till en plats där mina barn får växa och tänka och förhålla sig lika fritt som fåglarna som svävar över vår vik. På hur sommarminnen oftare handlar om närvaro och upprepning, snarare än storslagna äventyr. Vi går på samma stigar men med barnen längre och längre ifrån oss. Nästa sommar, har vi bestämt, ska dom få gå själva hem från badet. Dom vill göra det redan nu, dom har ju sett sina större kusiner göra det. Men än så länge är dom bara tre år, förklarar jag, och även om dom är närmare fyra så vill jag att dom ska få vara treåringar så länge som det bara går. Fyra år kommer dom att vara i ett helt år lite senare ändå.

Och det är inte bara för mina barn som dom här sommardagarna blir till minnen. Så är det ju även för mig. Det här är mina barns barndoms somrar men dom vävs ihop med mina egna. När barnen slår kullerbyttor i gräset eller njuter av en glass i skuggan så är det ett som att uppleva ett eko från min egen barndom. Doften av smultron är samma som för trettiofem år sedan, och väcker samma känslor.

Ja. Det är mäktigt. Och mäktigt är det, att vi får vara lediga så länge varje sommar att dom här tankarna hinner komma ifatt en.