Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt vad vi håller på med när det kommer till boende och letandet efter ett nytt sådant just nu. Det finns liksom inte någon riktig stringens i våra sökningar. Vill man göra en välvillig tolkning så kanske det kan vara så att vi sonderar terrängen? Mycket noggrant. Kanske är det så att vi vill söka brett för att invagga oss i känslan av att vi har gjort en grundlig research? Jag vet inte. Men vad jag vet är att när vi på ett infall åkte och tittade på en lägenhet inne i stan i söndags … Nej vänta nu, låt mig göra en kort historia lång:

Så här var det:

Vi hade varit på en visning av en lägenhet som kändes mer som ett radhus i Bromma. Efter det bestämde vi oss för att åka till Moderna museet för att fika lite pga att jag fått för mig att vi skulle införa ”söndagsfika” som familjetradition – jag menar hur trevligt? –  men blev stoppade av en polis när vi kom fram till Blasieholmen. Tydligen var Brasiliens president inne på Grand Hôtel och då fick inga bilar passera. Eftersom det utbröt gråt och kalabalik när informationen om ”inställt fika” nådde barnparken i baksätet bestämde vi oss hastigt för att åka till Etnografiska museet istället och på vägen ut dit kom jag på att vi skulle mer eller mindre passera en lägenhet som vi varit och nosat på men avfärdat. På vägen till lägenheten sa jag saker som ”ja, det här skulle verkligen kunna vara starten på historien om hur det kom sig att vi flyttade ”. Och det hade jag rätt i, att det skulle kunna vara starten och en jädra bra sån historia. Men. Nej. Inte heller den här helgen hittade vi vårt drömboende. Men dom var fina, lägenheterna. Och jag gissar att ett och annat frågetecken väcks här (lägenheter? Vad hände med drömmen om hus då?) men SOM SAGT vi letar brett nu va. Lägenhet, hus, radhus, stan, närförort. Vi får se var vi landar.

Men nu sonderar vi terrängen. Tydligen. Vi gör en grundlig research. Uppenbarligen. Och vi har faktiskt väldigt roligt när vi åker runt som familj och tittar på presumtiva boenden. Olof och Greta har hittills älskat allt som vi har tittat på.
”Tyckte ni om det här huset/lägenheten?”
”JAAAA!”
Typ så.

Nå. Här är dom två lägenheterna som vi inte kommer att flytta till. Men som sagt. Fina var dom.

Den första lägenheten låg i Äppelviken och det är ett sånt drömställe att bo på. Och titta på golven. På fönstren! Och på den trevliga trapp som tar en ut i trädgården.

Trädgården som såg ut så här.

Köket hade även det urdrömmigt golv och en ljuvligt grön utsikt.

Lägenheten hade en sån fin matsal också. Älskar idén om att vi skulle ha en matsalsdel.

Och jag älskar även idén om att Olof och Greta skulle komma släntrande ner för den där trappan varje morgon till frukosten.

Upp för trappan låg det här urtjusiga och stora barnrummet och det här upplägget med dubbla spjälsängar känner man ju igen.

På övervåningen fanns också det här stora sovrummet och åter igen var det golven, fönstren och utsikten som jag älskade.

Okej. Vidare till schtan och den här lägenheten som även den hade en härlig grön fond utanför sina balkongdörrar.

Hela lägenheten var så himla fin i sin stämning och jag hade feeling mest hela tiden.

Även här fanns en matsal, men denna med extraknäck som bibliotek (samt skulpturpark).

Allt kändes bara så himla kultur och harmoniskt och likeable.
Olof och Greta testade naturligtvis pianot.

Jag älskade allt med lägenheten och skulle verkligen kunnat tänka mig att bo där. Men så kommer det inte att bli. Den hade en planlösning som inte skulle fungera för oss, och det är av samma skäl som Äppelvikslägenheten inte heller kommer att bli vårt framtida hem.
Så. Letandet efter drömkåken fortsätter.