Häromdagen åkte vi till Naturhistoriska museet för ännu en familjeutflykt dit. Ulf hade råkat ratta in en inställning i kameran som gjorde allt lite blått. Fint på sitt sätt.

Olof gjorde det GULLIGASTE någonsin (och då gör han ändå i snitt femtio gulliga saker om dagen) när han med bestämdhet tog med sig sin nya bok: ”Nyfiken på dinosaurier” för ja, det var dinosaurieutställningen som hägrade inne på museet.

Men innan vi gick in kan vi väl bara ta ett litet ögonblick och kontemplera över min stil här? Det ser lite ut som att jag kandiderar till pro:s styrelse eller?

Aja. Vi gick in!

Och det fanns så mycket att titta på! Dessutom tycks min stil ha hittat tillbaka lite? Jo, snälla.

Olof spankulerade omkring med ett litet finger i luften mest hela tiden och utbrast: ”AHA! Den där dinosaurien har jag in min bok. Titta här!”
Den är gullig den här dinosauriefasen. Det är den.

För Olof handlar den också en hel del om undervisande.

Greta spetsade in sig på dinosaurieungarna.

Hon tycker att dom är så söta (observera att detta sägs med den mest oemotståndliga läspning man kan tänka sig) och jag tror att hennes hjärta värker lite över att även dom dog när dinosaurierna dog ut.

Här gjorde hon i alla fall det GULLIGASTE som hon har gjort på länge (och då gör även hon i snitt femtio gulliga saker om dagen) när hon öppnade sin ryggsäck (som hon alltid har med sig på alla sina utflykter, ständigt packad med otippade och rätt festliga saker) och plockade fram ett block och en ask med kritor. ”Jag måste rita av dom här dinosauriebabysarna mamma. Det är väl okej?” OH JA! Så, såsåsåsåååå okej.

Nå. Efter att ha tittat klart på alla dinosar gick vi till havsavdelningen. Olof hittade en enorm lax. Just ENORM är ett ord som han nyttjar flitigt just nu, för övrigt.

Här var målet att mata havskatten, ett tips i det lilla för er som tänkt er ett besök hit någon gång.

Och Greta målade sedan upp en framtid för oss där hon skulle kunna arbeta med forskning.

Vid lunchtid kände vi oss klara med museet och vi åt en lunch i museets rätt bedrövliga servering. Sen sprang vi på Stina, Folke och Vidar som i vanliga fall bor i Kairo och det är så knäppt för prick samma sak hände för ganska så precis ett år sedan då dom också var hemma i Stockholm på påsklov. Hur som helst så älskar jag när det händer: att jag får springa på såna som jag tycker mest om i hela världen menar jag.

Allt som allt: en himla pangdag på Naturhistoriska museet.