Här sitter jag och tänker på när vi åt sockerkringlor i viken. På bilden ser man hur blond jag har råkat bli den här sommaren. Det var inte riktigt meningen men leoparden blev en tiger och sen gjorde solen sitt och plötsligt blev jag en väldigt blekt blondin. Det tänker jag också på. Och jag tänker på min lilla Greta som inte tycker att det är särskilt roligt med förskola nu. När jag hämtade henne igår i lekparken brast allt och hon bara grät och grät. Av lycka över att jag kom och hämtade henne. Tårarna gjorde ränder i smutsen på hennes kinder och dom små solvarma barnarmarna runt min hals känner jag fortfarande. Pedagogerna sa att hon hade varit glad under dagen och jag väljer att tro dom. Idag har jag mutat henne med löften om glass. Och det verkar funka, det här att det blir glass efter förskolan idag alltså. Det var med lite lättare steg hon gick in i förskolans lokaler idag men det är tungt det här ändå. Att den som jag bryr mig så mycket om inte har det bäst i hela världen. Det är ju vad jag önskar henne.

När jag frågade Olof igår om hur han tyckte att den första dagen hade varit så svarade han: ”Det var inte så farligt”. Han är rolig han vår lille Olof. Igår hade han och jag ett debacle nere i vårt garage. Det involverade en son som drog iväg upp för en ramp, en dotter som var på väg att fastna i en gång och en moder med kaninpuls och våldsamma svettningar. När jag till sist fick fatt i honom och bar honom till hissen var jag riktigt arg och sa det till honom:
”Nu är jag väldigt arg på dig Olof.”
Olof grät.
”Ja!”
”Men du MÅSTE lyssna på mig när vi är på såna här platser där det kommer mycket bilar.”
”Ja mamma, men jag är Väldigt Ledsen och nu kommer det tårar!”
”Jo, jag ser det men jag är ändå arg på dig.”
”Men mamma dom rinner från mina ögon!”

Han är så kommunikativ med vad han känner just nu. I viken i förra veckan blev han ”superlycklig” när min bror och hans döttrar kom på besök. ”Nu blir jag superlycklig mamma”. Åh, han är så ROLIG nu han vår lille Olof.

Tack förresten för alla era fina kommentarer i det förra inlägget. Att vara förälder är svårt som fasen och det verkar aldrig gå över men tack vare att ni delar med er av era erfarenheter bli vi mindre ensamma. Det är fint.