Jag har skrivit det här förut men alltså ni som är här och läser och kommenterar, i mångt och mycket är det ni som gör den här bloggen. När jag häromdagen skrev ännu ett inlägg om min komplicerade relation till tiden och till barnen som växer (ifrån mig) så fick jag en kommentar som var så fantastiskt fin att jag måste dela med mig av den. Sara, som har skrivit kommentaren, är så klok och hon har ju a way with the words som gör att det enda jag önskar mig i hela världen är att hon ska skriva en bok. Så här skrev hon:
Jag tror att du kommer att fortsätta att vara lycklig med och tacksam för det du har, alla år framöver. Det är alldeles underbart häftigt och omtumlande att leva nära skolbarn och tonårsbarn också. De kommer att vara samma människor. Du kommer att känna igen dem, den kärna av deras personligheter som har varit densamma sedan spädbarnstiden. Och så en massa nytt och spännande därtill. Kompisrelationer, egna intressen som du får ta del av, utvecklingen. Det är storslaget! Vila tryggt i din sorg över tidens gång, den kommer att skicka dig på stjärnstigen rakt in i lyckan igen när du är redo.
Men alltså, jag förstår ju precis vad du menar. Det är de där milstolparna som gör det så påtagligt, utvecklingssprången som är så himla glädjande men som samtidigt markerar att en ny era tar vid och det känns sorgligt också – och ibland lite … otryggt?
Min lilla lärde sig att cykla igår. ”Jag KAN ju!” och så vingel vingel över asfalten med lyckan skinande. Hjärteknipet då.
Men tro mig: Det blir bra! Det nya vet man inget om, man har ju bara sin bild av det man tror sig förlora och vet ännu inget om det man kommer att få i stället. Det som i grunden är detsamma, men med ständigt nya färgskiftningar på diamantens yta.
Hur fint? Det är ju så att man storknar. Och torkar tårarna.
Tack för kommentaren Sara. Och tack ALLA ni som kommenterar (och läser)!
8 comments
Verkligen en av de saker som slog mig först av allt när jag hittade den här bloggen. Att både inlägg och kommentarer är så genuint trevliga, mänskliga och sympatiska!
Precis som du Lotta! Precis som du. <3
Så otroligt fint! ❤️ Skänkte även tröst till mig, som inte ens är den tänkta mottagaren av budskapet.
Vad fint Emma! Jag tänker att det är såna där ord som man ska skriva ner på ett bra ställe och plocka fram då och då, vid behov så att säga. Dvs ofta.
Åh oj ja vilken fin kommentar. Speciellt sista delen passar väldigt bra in på mitt liv just nu, ibland är det viktigt att bli påmind…
Jag tänkte kommentera på det inlägget, det är så bitterljuvt. Min unge blir snart 3 och jag fattar knappt vart tiden tagit vägen! Och att jag är mamma till en snart 3-åring eller att jag snart varit mamma i tre år.. Galet!
Jag förstår precis. Det är verkligen helt overkligt. Och att ha barn i sin närhet gör att tidens rusande gång blir så tydlig. Jag älskar det, egentligen.
Men oj! Jag fick alldeles ont i magen av glädje över de fina orden Erika. Tack! Tack för din stora generositet och värme. Erika kan berika, Sara kan svara :-)
Du berikar verkligen min tillvaro, och då menar jag inte bara alla fantastiska recept och bok- och restips som jag skamlöst snyltar på utan allt du skriver. En mycket fin blogg. Jag gillar att du bjuder på både vardag och fest och ibland det gråsvarta som också finns och måste finnas i livet.
Alltså DRÖMDUON! Erika kan berika och Sara kan svara. Vi borde göra en kombinationsblogg där jag skriver något krisigt och du kommer med lindring. Vilken go-to-blogg i stunder av mörker va? Älskar den här fantasin lite.
Plus: tack för alla fina ord! <3