Det kom ett brev adresserat till mig från Universitetssjukhuset i Örebro. Det började så. Med orden ”Vi hör av oss till er eftersom frysförvaringstiden på era embryon kommer att gå ut under sommaren/hösten 2016.”

Så hade den dagen alltså kommit för oss. Den där dagen som så många andra ivf:are mött innan oss. Den som väl är som ett slags avslut, på resan mot att bli föräldrar, tänker jag. I Sverige är det nämligen så att man vid en provrörsbefruktning fryser ner de embryon som blir över efter det första återinföringstillfället. Det är rätt vanligt att man vid en ivf-stimulering får ut fler än ett embryo som ser bra ut, och om dom håller en tillräckligt hög kvalité för att senare kunna återinföras i kvinnan fryses de alltså in. Bara det här är ju så si-fi att det svindlar.

Hur som helst. Vi har ett antal embryon som ligger i en frys på sjukhuset i Örebro. Och med jämna mellanrum så har tankarna vandrat till den där frysen. Vad är det för några små gullisar som ligger där? Allt är så ofattbart random här. Tänk att läkarteamet valde just dom här två embryona vid återinföringen. Dom här två som blev Greta och Olof. Om handen som gjorde valet bara hade förflyttat sig lite åt höger eller lite åt vänster. Då hade vi haft två helt andra barn här. Eller inga barn alls? Det är omöjligt att veta. Vi vet dock att inget av alla dom embryon som såg så bra ut vid för första omgången fäste och blev till små bebisar. Några blev det bara inget alls av och ett par ledde till missfall.

Under åren har jag och Ulf tassat runt den här frågan. Från allra första stund pratade vi om möjligheten att få uppleva en graviditet till utan att vara i total panik hela tiden. För så var det för oss. Dom 38 veckorna som jag bar på Oggi var katastrofalt hemska. Förutom att min fysik havererade så mådde både jag och Ulf fruktansvärt dåligt psykiskt. Vi var rädda för att något skulle hända som skulle göra att vi inte skulle få se våra barn i livet. Det var vad åren med alla våra missfall hade gjort med oss och inget av det här är ju konstigt. Bara hemskt jobbigt att tänka på. På sitt sätt skulle det vara så fint att få göra allt en gång till men utan att vara rädd hela tiden, med lite mer kunskap och erfarenhet i bagaget.

Men parallellt med att barnen har vuxit, och att jag och Ulf har blivit starkare igen så har känslan av att vi är nöjda brett ut sig. Även om längtan efter en till bebis kanske har legat där så har skälen till att inte göra allt en gång till blivit fler och de har vägt allt tyngre. Det har hela tiden känts som en för stor risk att sätta igång hela maskineriet igen. Jag vet inte om jag skulle orka fler missfall, varken fysiskt eller psykiskt. Och tänk om även den här graviditeten skulle bli en katastrof men nu med två barn här hemma? Dessutom blir vi båda bara äldre och äldre. Och livet med Oggi blir enklare och lättare. Vi frågar oss om vi skulle orka börja om med borttappad nattsömn, tröstlös gråt och blöjbyten igen?

I Sverige är det tillåtet att ha embryon nedfrysta i fem år, och om dom inte återinförs så destrueras de efter den tiden. Nu har vi fått frågan om vi vill att dom embryon som vi har i frysen i Örebro ska få användas till forskning. Det enda och självklara svaret på den frågan är ju ett ja så klart. Om det inte vore för att andra drömmande och hoppfulla föräldrar innan oss hade gjort liknande donationer hade jag och Ulf kanske aldrig fått bli föräldrar. Tacksamheten jag känner för forskare, läkare och andra donatorer är oändlig. Men trots att jag har vetat att den här frågan skulle komma, så har jag inte kunnat förbereda mig på hur svårt det skulle kännas att faktiskt stå här och fatta beslutet. Hur omöjligt det tycks vara att fylla i blanketten som godkänner att våra embryon får användas till forskning. För det går inte att inte tänka på att det är Olofs och Gretas presumtiva syskon som ligger där och väntar. I frysen ligger det liksom inte längre overkliga drömmar utan något annat mycket mer verkligt. Och samtidigt är det ju inte så. Det är ett antal cellklumpar som kanske, eventuellt skulle kunna bli något, som vi kanske, eventuellt skulle komma att få kalla för vårt barn.

Missförstå mig inte. Det känns inte som att det ligger ett antal foster där och att det är små barn som vi skulle ge bort till forskning. Men det här är inte heller så enkelt som ett självklart ja. Det är inte som att kryssa i en ruta i ett donationskort vid tanken på ett slut som är oerhört diffust. Det här är så konkret och jag kan inte tänka klart runt dessa embryon. Det är för mycket av vår resa i denna frys. För mycket som är Olof och Greta i detta beslut och jag vet inte …

Att vara en ivf-are har aldrig varit enkelt. Eller, för mig blev det enkelt i det ögonblicket som kampen fick ett lyckligt slut. När Olof och Greta låg i mina armar så kände jag att allt som vi gått igenom, all skit som hänt oss, alla hormoner som fått min kropp och min själ att gå sönder, allt var värt det. Det som hände mig var vad jag och Ulf behövde gå igenom för att få Olof och Greta. Och med dom i mitt liv så förstår jag att jag inte hade velat göra något annorlunda. Verkligen inget. Priset jag har fått betala för att få ha Olof och Greta i mitt liv är inget i jämförelse med den lycka som har fått flytta in i den tryggaste platsen i mitt bröst.

Och det värdigaste avslutet på vår resa, är väl att ge andra längtade bättre möjligheter att få uppleva det vi har fått vara med om. Att få se drömmen om att en dag få hålla sin son eller sin dotter i sin armar bli till verklighet.