Jag noterar en skiftning. Den här drömkåken som funnits i mina tankar tycks mer och mer bli till drömlägenheten? Men med Hummelviken på en timmes avstånd är det kanske logiskt att allt det här med hus känns lite övermäktigt och stort? Dels har vi alltså närheten till allt som är härligt med hus men vi har också fått smaka på vad det innebär när det kommer till ansvarsbiten och kostnaderna med att ha ett hus. Här om veckan la vi om taket på vår stuga och det var ju inte direkt billigt. Vi frågar oss också: skulle vi mäkta med att ha vår stuga kvar om vi skulle köpa ett hus? Jag vet inte. Det är lite oprocessade tankar som jag ger utrymme för här. Det kan också vara att det inte finns så många hus ute som faller vår kräsna smak på läppen men desto fler lägenheter som ger oss puls? I helgen var vi och tittade på en lägenhet som var helt ljuvlig. Den skulle ha varit helt perfekt för oss om ett par år men än så länge är Olof och Greta lite för små för att allt skulle funka. Det var lite för många saker som skulle bli lite för besvärliga för oss vid en flytt dit men det skadar ju inte att titta på vad det var som jag föll för, eller hur?

Till att börja med. Köket. Så stort och härligt att jag storknar! Jag skulle lägga in ett nytt golv och måla om luckorna men alltså: att ha diskbänken vid fönstret i en lägenhet i stan. Jag orkar inte så bra.

Vardagsrummet var vinkligt och vråigt på ett bra sätt. Och ljusinsläppet va! Ljusinläppet. (Och fiskbensparketten = hjärtan i ögonen.)

Lägenheten låg högt upp med takkupor och åsar som utsikt. Det här rummet paxade Olof förresten.

Och när Greta såg det här rummet kröp hon upp i fåtöljen och sa: ”Här vill jag bo!”
Ps. Även här var utsikten takkupor och åsar. Mmm, jag ryser av välbehag.

Det här skulle ha varit mitt och Ulfs sovrum och alltså utsikten … så stor och vid och himmelsk.

Balkongen låg mot den öppna och stora innergården och jag tyckte mycket om den också. Men som sagt. Lite för mycket som ändå inte skulle funkat för oss här. Sökandet fortsätter.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt vad vi håller på med när det kommer till boende och letandet efter ett nytt sådant just nu. Det finns liksom inte någon riktig stringens i våra sökningar. Vill man göra en välvillig tolkning så kanske det kan vara så att vi sonderar terrängen? Mycket noggrant. Kanske är det så att vi vill söka brett för att invagga oss i känslan av att vi har gjort en grundlig research? Jag vet inte. Men vad jag vet är att när vi på ett infall åkte och tittade på en lägenhet inne i stan i söndags … Nej vänta nu, låt mig göra en kort historia lång:

Så här var det:

Vi hade varit på en visning av en lägenhet som kändes mer som ett radhus i Bromma. Efter det bestämde vi oss för att åka till Moderna museet för att fika lite pga att jag fått för mig att vi skulle införa ”söndagsfika” som familjetradition – jag menar hur trevligt? –  men blev stoppade av en polis när vi kom fram till Blasieholmen. Tydligen var Brasiliens president inne på Grand Hôtel och då fick inga bilar passera. Eftersom det utbröt gråt och kalabalik när informationen om ”inställt fika” nådde barnparken i baksätet bestämde vi oss hastigt för att åka till Etnografiska museet istället och på vägen ut dit kom jag på att vi skulle mer eller mindre passera en lägenhet som vi varit och nosat på men avfärdat. På vägen till lägenheten sa jag saker som ”ja, det här skulle verkligen kunna vara starten på historien om hur det kom sig att vi flyttade ”. Och det hade jag rätt i, att det skulle kunna vara starten och en jädra bra sån historia. Men. Nej. Inte heller den här helgen hittade vi vårt drömboende. Men dom var fina, lägenheterna. Och jag gissar att ett och annat frågetecken väcks här (lägenheter? Vad hände med drömmen om hus då?) men SOM SAGT vi letar brett nu va. Lägenhet, hus, radhus, stan, närförort. Vi får se var vi landar.

Men nu sonderar vi terrängen. Tydligen. Vi gör en grundlig research. Uppenbarligen. Och vi har faktiskt väldigt roligt när vi åker runt som familj och tittar på presumtiva boenden. Olof och Greta har hittills älskat allt som vi har tittat på.
”Tyckte ni om det här huset/lägenheten?”
”JAAAA!”
Typ så.

Nå. Här är dom två lägenheterna som vi inte kommer att flytta till. Men som sagt. Fina var dom.

Den första lägenheten låg i Äppelviken och det är ett sånt drömställe att bo på. Och titta på golven. På fönstren! Och på den trevliga trapp som tar en ut i trädgården.

Trädgården som såg ut så här.

Köket hade även det urdrömmigt golv och en ljuvligt grön utsikt.

Lägenheten hade en sån fin matsal också. Älskar idén om att vi skulle ha en matsalsdel.

Och jag älskar även idén om att Olof och Greta skulle komma släntrande ner för den där trappan varje morgon till frukosten.

Upp för trappan låg det här urtjusiga och stora barnrummet och det här upplägget med dubbla spjälsängar känner man ju igen.

På övervåningen fanns också det här stora sovrummet och åter igen var det golven, fönstren och utsikten som jag älskade.

Okej. Vidare till schtan och den här lägenheten som även den hade en härlig grön fond utanför sina balkongdörrar.

Hela lägenheten var så himla fin i sin stämning och jag hade feeling mest hela tiden.

Även här fanns en matsal, men denna med extraknäck som bibliotek (samt skulpturpark).

Allt kändes bara så himla kultur och harmoniskt och likeable.
Olof och Greta testade naturligtvis pianot.

Jag älskade allt med lägenheten och skulle verkligen kunnat tänka mig att bo där. Men så kommer det inte att bli. Den hade en planlösning som inte skulle fungera för oss, och det är av samma skäl som Äppelvikslägenheten inte heller kommer att bli vårt framtida hem.
Så. Letandet efter drömkåken fortsätter.

Så vi åkte ut på ett par visningar i söndags. Just nu trivs vi visserligen rätt bra med att bo inne i stan och på så vis följer livscykeln sitt invanda spår. Det är på våren och sommaren som min huslängtan blir som störst medan hösten och det tilltagande mörkret gör att jag nästan inte riktigt bryr mig om vart jag bor. Det låter kanske lite deppigt men så är det inte. Det bara är som det är och jag vet det.

Hur som helst.

Dom här två husen som vi tittade på ligger i två olika områden ganska nära stan. Det första var ett hus som både Olof och Greta älskade, eller det var i alla fall vad dom sa under visningen. ”Jag äskar det här huset SUPERMYCKET!” sa Greta och ”Jag vill ha det” utbrast Olof inför den nöjda och underhållna visningsassistenten. Den andra visningen var av ett radhus som ligger på en av de drömmigaste gatorna i hela Stockholm. Att få bo i ett av radhusen på Margaretavägen är (liksom radhusen på Snoilsyvägen samt Per Albin-radhusen på Ålstensgatan i Bromma) en sån där sak som jag dagdrömt om så länge jag kan minnas. Att det är fler än jag som drömmer så blev dock väldigt tydligt igår. HERREGUD så många människor det var på visningen! Det ska bli spännande att se var priset landar.

Anyho ho ho hoooo … vill ni se? Det är KLART ni vill! Här kommer dom:

Det första huset låg väldigt fint på en höjd med tallar på tomten. Jag är väldigt svag för tallar. Den blåa färgen är jag kanske inte precis lika svag för men det går ju att åtgärda.

Huset hade fina fönster och en solig altan (där den där inglasningen också skulle förpassas till dåtiden om vi skulle flytta in).

Hallen var ljus och inbjudande. Plus att jag älskar när man ser långt in i hemmet redan från hallen.

Köket hade föredömligt många arbetsytor. LÄNGTAR så efter många arbetsytor i mitt kök.

Det stora sovrummet var urhärligt med fint trägolv och utgång till en stor balkong. Men tyvärr var huset i stort behov av alla möjliga sorters renovering och vi orkar typ inte ta oss an ett så stort projekt just nu.

Så det andra huset då. Det låg alltså så här till. Och mina känslor för den här gatan = ♥

Förutom att radhuset hade en intressant planlösning med hall slash vardagsrum så är det så mycket här som jag går igång på. Golvet. Fönstren. Ytterdörren. Ljuset. Osv. Mm.

Köket hade inte enormt med arbetsyta men det går nog att klura ut något smart här.

Favoritvåningen var mellanvåningen (mellan kök/entrépla och vindsplan). Så här såg sovrummet ut och jag känner: ja tack.

Och barnrummet. Ja tack! igen. Plus att det verkar bo tvillingar här? Hjärtat klappade hårt.

En liten men charmfull trädgård där man kan bygga sånt där trivsamt skjul som grannarna gjort.

Amen jag tror att jag älskade allt med det här huset. Det fanns till och med äppelträd. Ågud. Jaja. Vi får se hur det blir med allt det här. Kommer vi lägga ett bud? Vi får se. Vi får se.

Hur gick det egentligen med dom där två husen som jag blev så förtjust i förra veckan? Det kan jag nu berätta: det blev ingenting av dom två husen. Det första avfärdade vi egentligen redan på en gång eftersom det var lite för litet. Det andra var vi på väg att lägga ett bud på men innan vi hann göra det hade några andra varit i farten och vips hade budgivningen gått upp en miljon kronor. På riktigt alltså. EN MILJON KRONOR. Huset blev för dyrt och det sved lite men samtidigt så har vi det bra där vi är och vi vet att det kommer att komma fler hus.

Den här veckan fanns det tre hus som vi var sådär lite tillbakalutat intresserade av. Inget var dock tillräckligt intressant för att vi skulle orka, hinna åka på visning så istället för att visa upp hus som vi tittat på tänkte jag dela med mig av veckans mest upplivande upptäckt. På Kungsholmen finns det nämligen en gata med helt otroligt fina radhus. Dom har utsikt över vatten och broar och så länge jag kan minnas har jag drömt om att få bo där. Gatan heter Snoilskygatan och för mig har den ett magiskt skimmer. Hur som helst. Ett sådant radhus är nu ute till salu för 11 900 000 kronor så än en gång får väl drömmarna stanna vid att vara just drömmar. Men det var ändå så roligt att få titta in i ett:

Sånt här är läget precis invid Fredhällsklipporna.

Och sån här är utsikten.

Exteriört ser huset ut så här och kommer alltså komplett med garage och allt.

Radhuset har naturligtvis ett sällskapsrum.

Med en öppen spis.

Hela huset är alldeles nedlusat av vackra detaljer som jag får lite panik över att de nya ägarna ska renovera bort.

Köket är litet men åh så himmelens gulligt.

Och så sovrummen då med en av stans finaste utsikter. Ja, jag säger då det. Att få bo i radhus innanför tullarna.
En dröm. Som sagt.

I söndags var det premiär för Oggi att gå på husvisning. Jag var lite stressad innan eftersom jag av erfarenhet vet att allt som vi gör när våra tvillingar är med i matchen tenderar leda till rörigt stök. När vi klev ur bilen utanför det första visningshuset gjorde vi en uppdelning. Jag och Greta var team ett och Ulf och Olof team två. Ansvaret var uppdelat och rollfördelningen klar. Och allt gick så himla bra! Det kändes så FINT att gå och titta på våra framtida presumtiva boenden tillsammans som familj. Gulligast av allt var när jag frågade Greta:
”Så vad tycker du om det här huset? Skulle du vilja bo här? och Greta svarade:
”Nej tack mamma, jag vill bo hemma med dig och pappa och Olof”. Så klart. Så klart att vi ska fortsätta att ha det så.

Husen då? Vi tittade på två hus och jag föll faktiskt för båda två. Det första huset låg så där som jag vill att hus ska ligga, vid en allmänning och nästgårds till en lekpark. Dessutom i ett URGULLIGT område. Det huset var dock för litet och vi kan inte flytta till ett ställe där vi måste börja fundera över hur vi ska kunna bygga ut etc. Vi har inte den kraften just nu. Det andra huset låg fint, var fint och jag kan inte riktigt sluta tänka på det. Det var perfekt stort och på gångavstånd från min systers lägenhet. Dessutom bara några minuter från t-banan som går både hem till barnens farfar och mitt jobb. Det är dock i stort behov av renovering och ganska dyrt som det redan är … så vi får se hur det blir. Kanske lägger vi ett bud? Jag vill det, men ändå inte. Det är som att jag inte är riktigt DÄR i processen än. Men ändå: ih! Det pirrar på ett nytt sätt i magen.

Så här såg husen ut i alla fall:

Det första huset var ju så GULLIGT inte sant? Det kan vara så att jag håller på att utveckla en thing för gula hus?

Hallen i huset var så ljus och härlig. Och den här gråmålade trappen va. Love it.

Köket var tjusigt renoverat och jag gillade särskilt stenskivan och att diskhon var vid fönstret.

Vardagsrummet hade den härligaste utsikten: mot baksidan/allmänningen och genom det andra fönstret såg man lekparken.

Det andra huset hade ett öppet och fritt läge på en lugn gata.

Hallen i det huset var också öppen och helt himla ljuvlig! Lite egen prägel på detta och ja. Ja, ja, ja!

Vardagsrummet var som en DRÖM med flera fönster, öppen spis och fint golv.

Och det var ett sånt där vardagsrum som bara fortsatte och fortsatte och blev till ett rum till.

En matsal minsann som sedan gick över till en altan. Jag orkar inte så drömmigt.

Köket hade sån där utsikt man önskar sig. Och två fönster.

Alla sovrummen låg uppe på övervåningen och hade massor av charmiga vinklar och vrår och kattvindar och jag vet inte allt.

Trädgården var också fin så fin jamen ni hör ju. Jag är kär.

VI FÅR SE VAD SOM HÄNDER. Waaaaaaaa! Nu är min lunchrast slut och jag ska jobba igen.