Det är söndag och det är kväll. Barnen sover och det är helt tyst i vår lägenhet. Helgen har varit så fin. Vi var på en julkonsert i lördags, jag, Ulf och barnen. När luciatåget skred in i salen blev allt så vackert att jag bara svämmade över. Tårarna rann, som dom rann, rakt ner i Gretas hår. Det är som att jag inte har något att sätta emot när det kommer till körsång och jag älskar det. Den djupt sentimentala känslan den väcker. Hur klangen från körens röster skapar ett eko mot min barndom. Det är som att hela min uppväxt ryms i stroferna av Natten går tunga fjät. Kanske för att jag sjöng i kör från första klass upp till sista året i gymnasiet? Och nu satt Greta i min famn. Hela konserten satt hon där. Trygg och varm. Än en gång fick jag uppleva hur hennes och Olofs barndom vävs ihop med min. Dom börjar bli så gamla nu att dom kommer att minnas saker. Kommer den här konserten vara en av dessa? Jag hoppas det för den var magisk. Nästa år gör vi samma sak igen. Det har jag redan bestämt.

Förra året skickade vi inte ut några julkort. Det är inget jag med bestämdhet minns men jag har kunnat läsa mig till att det var så. Men eftersom det är roligare att skicka julkort än att inte göra det så bestämde vi oss för att ge det ett försök i år. Vi ställde upp barnen i deras finaste julkläder och satte igång sessionen. Barnen var taggade.

Lite väl taggade kanske?

Helt klart övertaggade.

Allt spårade.

Vi tog ett omtag och det här är för övrigt en av dom vanligaste gesterna som Olof gör nu för tiden. Eller, pojken med luggen kanske jag skulle säga?

Vi fick ner tempot ordentligt. Jag älskar den här bilden.

Älskar även denna.

Och denna.

Och på tal om att älska bilder. MEGAÄLSKAR DENNA!

Jag.Orkar.Inte.

Mina barn är ju så gulliga och fina att jag blir alldeles snurrig. På det bästa sättet jag kan tänka mig att bli snurrig på. Sådär så att det känns i hela hjärtat. Nåja. En av dom här bilderna har vi valt ut (pst: *viskning* det blev den här med tomten) till att bli årets julkort. Efter lite fix från Ulf (som är ad = jag är mycket nöjd med detta karriärval), en beställning samt leverans har vi nu ett fång fina kort redo att skickas ut till diverse hallmattor och brevlådor över landet. Hurra!

Det är första advent och det regnar ute. Barnen och Ulf är på Bamsegympa och jag är hemma själv. Även om jag älskar att vara med min familj så är den här dryga timmen som jag får varje söndag, ensam i mitt eget hem, en av mina bästa under veckan. Jag kan inte riktigt påstå att jag använder tiden till något vettigt men det är också själva tanken. Förut yrde jag runt som ett effektivitetsmonster när jag fick en timme själv: tvättade en tvätt, bäddade alla sängar, städade undan allt stök, gick ut med returgrejer till återvinningsrummet. Sånt. Nu gör jag bara det jag känner för. Läser tidningen kanske? Skriver ett blogginlägg? Kanske lagar jag mat? Om jag känner för det. Allt som jag bör och behöver göra får jag tid till sen. För tiden är inget som tar slut även om det kan kännas så med vår linjära syn på livet med en början och ett slut. Tid är något som det bara kommer mer och mer av, om vi bara tar hand om oss själva och vår värld.

Just idag har jag samlat ihop kläder och leksaker och gosedjur som jag ska åka och lämna på ett asylboende i eftermiddag. Ingen kan göra allt men alla kan göra något och det är så jag förhåller mig till saken just nu. Att hjälpa alla dessa människor som är på flykt är vår tids ödesfråga och jag vill kunna se mina barn i ögonen när dom blir äldre. Jag vill kunna säga till dom att jag gjorde det jag kunde. Och lite mer än så faktiskt. Det är starkt att se mina vänner och medmänniskor som gör så mycket för andra människor. Jag pratade med min faster precis som var nere på Centralen och hjälpte en afghansk familj till ett tåg. Dom skulle till Haparanda med hopp om ett bättre liv.

Igår hade vi thanksgivingmiddag här hemma och det är från förberedelserna till den som bilden kommer ifrån. Det var första gången vi firade den högtiden och det är något som jag vill fortsätta att göra resten av livet tror jag. Att samla familj och vänner och prata om allt det vi har att vara tacksamma för är vad som hjälper mig att hålla mig grundad. För jag har så mycket att vara tacksam över. Jag har en familj som jag älskar. En man som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Jag har vänner, ett hem som ger mig trygghet och ett arbete som känns givande. Jag har verkligen allt jag behöver. Och jag är så tacksam. Så oändligt tacksam.

Så vi bjöd upp till årets pepparkaksbak i söndags.

Och som det bakades!

Årets uppsättning av bagare bestod bland annat av min guddotter Moa som gjort sig så extra fin med en gran på toppen. Megadorable.

Pojken med luggen var också med.

Och hans syster Gretchen.

Greta tyckte att det var toppen att hantera mjölet så efter en stund såg hennes pepparkaksdeghög ut så här.

Men vi andra kavlade på och stansade ut figurer och gräddade och hade oss. Och alltså. Den doften som sprider sig när pepparkaksdeg är i farten va. Den doften! Den gör mig galen på ett bra sätt.

Vi hade det så där fint som vi alltid brukar ha det, jag och min Katarina och våra barn och Ulf när vi är tillsammans.

Och medan vi började närma oss sista rundan av bakningen.

Hade även Greta nått vägs ände när det kom till att tömma skålen med mjöl.

Efter lite fika var det dags för rond två. Kristyrronden. Och det skulle visa sig att Olof inte bara var grym på att baka ut pepparkakor utan att han också hade en naturlig fallenhet för det där med att hantera en sprits.

Vid bordet fanns det proffs.

Och … ja, andra.

Greta var också så HIMLA FIN när hon spritsade ut kristyren på den lilla granen. Så koncentrerad.

Exakt vad jag håller på med här är inte helt klart men jag kanske kände mig rätt klar? Greta hade i alla fall upptäckt att man kunde slicka bort kristyren så det var vad som sysselsatte henne fortsatt.

Och sen upptäckte även Olof att man kunde äta allt det där som vi skulle använda som pynt och då vek han resten av pysselstunden åt det.

Här är i alla fall resultatet av vårt bak och jag älskar allt med det här.

Söndagen avslutade vi med middag i skenet från stjärnor och juleljusen och jag är så oerhört tacksam över att dom här människorna är det gäng som jag får kalla mitt.