Jag tycker inte om att leka. Det smärtar lite att det är så nu när jag har små barn som så gärna vill att jag ska vara med i deras lekar. Men jag tycker verkligen inte att det är särskilt roligt. Det tyckte jag inte ens som barn. Så som jag minns det så gick min barndom ut på att jag mest bara gick omkring och längtade efter att bli vuxen.

Men jag tycker om att lyssna på när barnen leker. Det kan jag göra i timmar. Höra hur bilarna i den regnbågsflätade korgen inne i storstugan blir till en hel familj:
”Här är mamman. Och här är pappan. Och här är morfarn.”
”5:a och en 2:a!”
”5:a och en 2:a!”
”10:a och en 9:a!”
”Det är jag!”
”Japp.”
Obegripliga replikskiften för en vuxen som har behov av ordning och relevans. Helt sammanhängande för mina två små.

Tidigare under dagen lekte Olof djursjukhus. Hans lekar tycks avancerade: gosedjuren kategoriserades efter art och placerades ut på stubbar och stenar i den bortre delen av trädgården. Jag noterade honom göra allt detta. Sen. Med fart och stor beslutsamhet stack han in i stugan och kom strax ut med en samling lappar där han skrivit arternas namn: aporna, blåmesen, planktonkaninerna (som alltså äter plankton) och flygande kaninen. Ja, ”skrivit” alltså. Än kan han inte skriva något ytterligare än sitt namn. Exakt hur det här sedan blev just ett djursjukhus är väl just ett sådant exempel där inget blir begripligt när man lägger ett vuxet krav på lekens premisser?

Bakom örat hade han placerat en penna. Var hade han fått det ifrån? Ingen sätter väl en penna bakom örat längre? Det var sånt som vuxna gjorde när jag var barn. Olofs penna bakom örat blev som ett eko från min egen barndom och än en gång fick jag uppleva hur min nutid vävs ihop med min dåtid.

Jag älskar det.

Jamen jag fortsätter väl min exposé över användbar språkutveckling inspirerad av mina barn. Dom är ju såna naturbegåvningar på detta med att utveckla språket. Jag känner mig faktiskt lite uppspänd över det hela! hehe. I alla fall. Nu var det Olof som var så GÖLLI här om dagen:

– Mamma, kan vi åka till förhistoriska museet* idag?
– Nja, det går inte för vi ska åka till Hummelviken idag förstår du.
– Okej. Men om vi gör så här: först äter vi frukost, sen åker vi till förhistoriska museet och sen åker vi till Hummelviken … vilken bra pil va?

Och alltså. VERKLIGEN vilken bra pil. Och ett sånt så bra uttryck! Det är ju liksom en idé nedkokad till en riktning. En bra pil helt enkelt. En rasande bra pil.

Men vi åkte inte till förhistoriska/naturhistoriska. Pilen tog oss till Hummelviken men jag hörde inte någon som klagade så jag gissar att allt blev bra i alla fall trots att pilen gick lite rakare än somliga planerat.

*Med förhistoriska menade han naturhistoriska den här gången. Även det en bra språkutveckling, inte sant?

När barnen var små tvillingklädde jag dom jätteofta. Jag skriver jag, för även om det naturligtvis hände att Ulf också gjorde det så var det en sån medveten handling från min sida att jag får ta fullt ansvar för detta själv. Hur som helst. Jag gillade att klä dom lika av flera skäl. Det var praktiskt eftersom det var samma färger som blev smutsiga samtidigt, jag behövde bara tänka ut en (okej, ett par tre stycken) outfits varje dag och även om jag fattar att det låter sjukt att det skulle känna som ett jobb så var det så. Men sen gillade jag också samhörigheten som likadana kläder signalerade. Det förstärkte själva tvillinggrejen och det var viktigt för mig då.

Men så kom Gretas fashionsense in i bilden och oh boy vad hon har haft (och har) starka åsikter runt det här med kläder. Hon är väldigt säker på vad hon gillar och inte gillar, och det går inte att lura på, eller övertyga henne om något. En av hennes grejer har varit att hon inte vill ha samma kläder som sin bror. Hon har liksom delat upp allt i en Greta-stil och en Olof-stil och aldrig (nåja mycket sällan) mötas de båda. Så vi gav upp lite. Vi slutade köpa lika eller liknande kläder och dom har fått ha på sig det dom gillar. Det Greta har accepterat that is.

Men så fick jag ett infall. Jag köpte en klänning och ett par byxor i samma tyg och båda barnen gillade dom. Och: Båda två gick med på att ha kläderna på sig samtidigt. Och jag vet inte varför, kanske är det på grund av vår historia tillsammans som familj, men jag älskar det här så mycket. Så himla himla mycket:

Gullisar i vattenmelonmönster. En överdos på gulligull och jag, jag smälter.

Det smattrar ut nya användbara ord från barnparken just nu och jag älskar ord som utvecklar språket! Jag vet inte om någon har varit med så länge att dom minns ”Erika kan berika språket”? Jag hade det som en återkommande programpunkt när jag var radiopratare en gång i tiden och själva vinjetten fick följa med in i bloggen ett tag. När jag tänker efter så är det till och med ”Erika kan berika språket” som är själva grunden till mitt bloggnamn.

Hur som helst. Här kommer lite bakgrund till dagens nya ord:

Jag har beställt en bok till Greta eftersom hon är så himmelens intresserad av kroppen. Hon pratar om blodådror och frågar vad dom olika musklerna och kroppsdelarna heter. Ställer frågor som: ”Vad händer om man tappar sin hjärna?”, ”Kan man leva utan lungor?”. Sånt. Det finns en fantastisk bokserie som heter ”Nyfiken på” där vi har en om djur och en om dinosaurier som Olof (och även Greta) snart har läst sönder. Nu är det dags för nästa: Nyfiken på kroppen. Det är några dagar sedan som jag gjorde beställningen och varje dag har hon frågat när den ska komma? Och i dag hade jag äntligen ett positivt besked. Jag har nämligen fått ett mail som berättade att den är på väg. ”Så i övermorgon är den nog här” sa jag och hon himlade med ögonen, låtsassvimmade lite och utbrast:

”Mamma, jag blir så UPPSPÄND!”

Sen sa hon:

”Men, vad betyder uppspänd?”

Ja, det känns ju ändå som det perfekta ordet för att ringa in hennes sinnesstämning: uppspelt och i spänd förväntan. Upp spänd helt enkelt.

Så. Himla. Bra. Ord.