Det här hade kunnat bli det där önskeblogginlägget om hur jag hinner allt egentligen med tanke på att vi har varit på chillat på Yasuragi dag. ”Chillat” är för övrigt Olofs definition på det hela, ett ordval som hans föräldrar kanske inte precis skulle skriva under på. Men det där inlägget om hur jag hinner allt får jag skjuta på till imorgon för jag HINNER inte skiva det nu. hehe.

Men det var fint på det japanska badhuset. Under vissa stunder låg jag i det varma vattnet och tänkte intensivt på hur fantastiskt härligt det skulle ha varit att åka dit utan barn när det inte är Yasuragi kids och stället alltså inte skulle vara proppat med uppspelta barn. Men så här på den sena kvällen, hemma, när jag sitter här rätt mörad i min soffa så är jag så glad i den här dagen. Jag älskar att vi åker iväg på såna här saker med barnen. Att vi som familj får uppleva såna här stunder ihop. Det gör något med oss. Med mig. Något som är bra.

Olof utbrast euforiskt att det här var hans lyckodag! när vi stod i entrén och gjorde oss redo att åka hem. Lyckodagen bestod dock inte av att han hade fått bada hur mycket han ville, inte heller av att han hade ätit obegränsat med sushi till middag eller att han fick leka snöleopard i en av de varma bassängerna (det är det han gör på bilden). Euforin kom av insikten om att han förmodligen skulle slippa borsta tänderna den här dagen. Om han somnade i bilen på vägen hem var dealen så.

Och det är alltså så vägen till lycka ser ut när man är 4,5 år gammal.

Ps. Så här såg det ut när vi var på Yasuragi Kids senast med Oggi. Vilka gullisar!  O r k a r  i n t e.