Vi fixar och håller på ute i vår vik. Den här sommaren är den första sedan barnen föddes som vi känner att vi har lite tid att ta hand om vårt ställe utan att samtidigt behöva gå på knä och rafsa med högerhanden efter den imaginära syrgastuben (ps. vilket tidigare år lett till att vi inte gjort något alls för att ta hand som stugan, mer än det allra allra nödvändigaste). Barnen växer och det är en underbar sak att märka att de klarar sig själva längre och längre stunder. Alltså, det är ju inte så att vi kan lämna dom själva utan tillsyn men dom sysselsätter sig och pysslar med småsaker dom med. Och i dom här andningshålen som det skapar så har vi hunnit med att:
1. Måla våra ytterdörrar gula.
2. Beställa och kratta ut sex ton grus.
3. Snickra klart vår pergola.
4. Snickrat ett räcke till vår farstutrapp.
5. Rensat hängrännorna.
6. Ansat bort sly.
7. Beställa en ny kyl/frys.
Punkterna 2 till 5 har vi gjort med hjälp av min pappa (tack pappa!) och med barnpassningsstöd av min mamma (tack mamma!). Vi var också in till Norrtälje här om dagen och köpte oss lite bambu att ha utanför ytterdörren. Vårt besök till Yasuragi gjorde oss så pass inspirerade att det där blev resultatet. Jag ÄLSKAR att få bli så där inspirerad. Men det är något med gamla barackliknande furustugor som bara gifter sig så otroligt bra med den japanska stilen. Det är väl den avskalade estetiken och naturliga materialvalen som gör att dom håller varandra i handen så fint?
Och på tal om inspiration. Jag har varit så oerhört sugen på att bli lite blondare igen. Alltså, sugen i … vad då, år? Ja banne mig om vi inte pratar om år här. Och mina barns solblekta, helt perfekta bloda svall har, ja, inspirerat mig. Och eftersom jag är en kvinna med kraft så införskaffade jag blekmedel och herregud vad snyggt det såg ut på förpackningen! Men. Men men men. //infoga mental bild av mig som skakar besviket på huvudet här// Jag fick nu lära mig en sak. Att ha två småbarns naturligt blekta hairdos som mål och riktning för en tja vad ska vi definiera mig som? en mycket vuxen kvinna var INTE ett bon marriage. Just nu ser jag mer ut som en leopard än som en såndär bushy bushy blond surfare. Aja. Allt det här får ju en fortsättning.
Och inspiration va. Lurig motherf****r det där.
6 comments
Jag läser din blogg ofta men har aldrig lämnat någon kommentar, främst pga allmän internetblygsel tror jag. Jag hittade din blogg när jag sökte på ivf och har följt dig sedan dess. Så många gånger har jag känt värme och faktiskt tröst när jag läst här – jag känner igen mig SÅ i dina tankar kring tidens flykt och i känslan av att vilja bevara de fina stunderna etc etc. ”Tack tack, ett ögonblick kan inte bli finare än såhär var god stanna tiden en stund!” (Och samtidigt dubbelheten i dessa känslor – för kan man vara riktigt i nuet när de kommer?) TACK för att du skriver och delar med dig. För hux flux sitter jag här med en liten pojke som sover och som om en dryg vecka 19 mån gammal ska börja på förskola. Och det känns så jobbigt. Jag har gruvat mig ett halvår nu men snart är det verkligen på riktigt. Främst oroar jag mig för hur han ska uppleva att ”nu lämnar de mig”. Inte så mycket kring mat och praktiska grejer utan just hur det ska gå att knyta an till några på förskolan och bli hyfsat trygg där. Dessutom sörjer jag att vår ”magiska tid” hemma snart är över. Men det är ju en annan sak. Jag skulle vilja fråga dig om du har någon klok tanke eller tips eller vad som helst kring detta. Eller om någon av dina kloka läsare har. Skulle bli mycket tacksam!
Tack för en jättefin kommentar som gör mig både glad, varm i hjärtat och väcker en massa minnen. Just nu måste jag dock ta hand om mina två lejonungar pga Ulf ska jobba men jag filar på ett inlägg som kommer … ”snart”. Kort kan jag dock säga att det du känner kände jag också och allt gick så himla bra. Det kommer det att göra för dig/er med! Förskola är en så himla bra grej, jag lovar. <3
Återkommer! Kram
Tack! Alltså det känns så himla skönt att läsa. Jag hoppas jag om ett par månader kan se tillbaka och tänka att jag oroade mig i onödan! Kram!
Lisa, se det som att du ger din son chans att få fler runt sig som tycker om honom! Ju större kontaktnät, ju rikare barn! Ju fler trygga vuxna du kan ”ge” din son, desto bättre för honom!
Lycka till!
Tack och tack för klok synpunkt! Ska tänka på det. Är nyfiken på vilket/vilka barn han kommer bli ”mest kompis” med. Jag är, fast det kanske inte lät så, positiv till förskola. Önskar bara att han kunde få börja när han var två år istället, tror det vore bäst för honom. Men nu är det som det är och jag ska göra mitt bästa för att vara positiv!
som den gången jag gick från platinablond till mörk brunett. Trodde jag. Resultatet var en sjögräsgrön nyans och jag såg ut som Ariels förskräckliga undervattenskusin…