Mina älskade barn, min lilla Greta och min lilla Olof, igår blev ni två år och tio månader. Under helgen har vi varit ute i Hummelviken och när vi är där blir er utveckling så tydlig för mig. Att återkomma till en plats med viss regelbundenhet hjälper mig att få perspektiv på allt det där som annars bara pågår. Så här: För ett år sedan när vi var där sov ni fortfarande middag och pratade ingenting, för två år sedan kröp ni när vi var där. Det står allt mer tydligt att det är två större barn vi har att göra med här nu för tiden.
Nu väljer jag att rikta mig till er en och en. Ni är så olika och det vill jag försöka beskriva här utan att jämföra er.
Till att börja med. Greta, min lilla Greta. Du har fått din första fraktur. För bara några dagar sedan bröt du ditt nyckelben när ni var på utflykt med förskolan. Du har ont men du är också väldigt … du i det hela. Du biter ihop och håller din lilla arm tätt mot kroppen som om den var i en mitella så att du fortfarande ska kunna göra allt som du vill. Det är väldigt rörande att se dig nu Greta, hur du kämpar för att allt ska vara som vanligt men ditt kroppsspråk avslöjar dig.
Annars skulle jag säga att du fortsätter att vara den väldigt glada, öppna och varma tjej som vi har fått förstå att du är. På förskolan berättar dom hur du är den som hjälper nya barn att ta sig in i gruppen och du beskrivs som en bra kompis. Du är väldigt fysiskt och älskar att klättra, balansera och springa. Du utmanar dig själv hela tiden i kroppskontroll och du hoppar redan på ett ben. Du älskar rosa och lila och allt som har med prinsessor att göra. Någon gång varje dag gör du en slags nigning som du tycker är väldigt prinsesslik och du gör det med så stort allvar att man bara smälter. Du klär dig helt själv och är nu helt blöjfri. Det är så roligt att laga mat till dig för du äter av allt och med stor aptit. Eller, du smakar av allt och äter med stor aptit det du tycker är gott. Du pratar allt mer men med många egna ord. ”Wott-ott” betyder ”varsågod” och dina betoningar är ofta helt oemotståndliga. Det är som att du skulle ha persiskt påbrå när du säger ”ja vett in-teh!”. Din favoritlek är när jag är en katt som vilar i ditt knä, då är jag ”mamma mauen” och du är min matte. Du har en stor integritet och du vill göra prick allt själv. Om vi hjälper dig när du inte har bett om det blir du helt rasande och sen tittar du försmått på oss och säger ”jag är arg på dig nu”. Du låter inte någon trösta dig där du ramlar för det är som att du mer är förbaskad på omständigheterna runt ditt trill snarare än att du har ont. Du tycker väldigt mycket om att sätta upp håret i tofs eller med hårspänne men du tycker inte så mycket om att ha spännena eller snoddarna kvar i håret. Det leder till att du kan be mig ”läpa dig” tusen gånger på rad med tofsarna och spännena och naturligtvis gör jag det. Du hatar när strumbyxorna korvar sig och allra helst skulle du gå omkring i bara trosor om det gick.
Och du Olof, min älskade Olof. Du pratar mycket med ett enormt ordförråd. Du har en klisterhjärna som minns allt. ALLT. Du kan så många olika djurarter att det är omöjligt att hålla ordning på allt och det räcker med att vi berättar en gång vad något heter så kan du det. Du minns även detaljer och platser som vi har besökt. Du är musikalisk och tonsäker och sjunger nästan jämt på en sång. När det gäller det motoriska så är du helt ointresserad av att klä dig själv. Lika ointresserad är du av att klä av dig även om det går lite bättre. Du förstår inte alls konceptet potta/toalett utan älskar att ha på dig blöja. Du har slutat med napp om dagarna utan sover bara med den. Du kallar den nappis och den är ditt sällskap tillsammans med kaninerna och rävtrasan. I och med att du har fått språket så har du också blivit väldigt mycket mer social på förskolan. Du initierar rollspelslekar och tycker allra mest om att leka djurräddare tillsammans med Greta. Då är du Diego och Greta är Alicia som är två karaktärer från ett tv-program. Du älskar också att leka med dina havsdjur och ganska ofta är våra trasmattor hav eller floder där djuren simmar. Du tycker även om dina bilar och ditt lego som du bygger med och du kan ligga i timmar på golvet och bara titta på hjulen som snurrar på bilarna som du rullar på golvet. Av allt som du tycker om så är ju djur oomtvistlig etta. Herregud vad du älskar djur. Du läser böcker om djur, du pratar om djur, du förhör Greta om hur mycket hon kan om vad olika djur heter.
När det gäller ert samspel Olof och Greta så leker ni allt mer med varandra. Jag och er pappa blir mindre och mindre viktiga för er sociala tillvaro även om vi behöver komma in och medla lite då och då. Ni har haft en period då ni säger ”dumma” till varandra och både jag och pappan envisas med att förklara att ni inte får säga så. Ni kan göra dumma saker mot varandra men ni är inte dumma. Och ni har förstått att ni inte får säga så men också att det är väldigt kittlande med det där ”dumma” så här om dagen gick ni in i ert rum och stängde dörren om er. Sedan hörde jag hur ni stod och sa ”dumma Greta!”, ”dumma Olof” till varandra och fnissade.
Ni har också delat upp oss föräldrar nu. Jag är Gretas mamma och Ulf är Olofs pappa. När jag säger att du är min lilla Olof och att jag är din mamma så säger du ett klart och tydligt NEJ. I er värd är jag är inte din mamma, jag är Gretas mamma. Både jag och pappan hoppas att det här är en fas som ska gå över snart (även om den på sitt sätt också är ganska gullig).
Det är en sån fröjd att jag får vara er mamma mina älskade små lejonungar. Och jag säger det till er. Att jag är så tacksam över att just jag får vara mamma till just er. Och varje kväll när vi ligger i era sängar och väntar på sömnen och ni säger till varandra och till mig och pappan att vi och ni är underbara då sjunger det i mitt hjärta. Mina älskade barn, som det sjunger i mitt hjärta då och det är den vackraste visan om kärleken.
Hurra för ettan och tvåan som blev två år och tio månader igår!
Vi åkte ut till vår stuga i viken i torsdags. Jag hade med mig våra balkonglådor med mig från stan för att låta murklockorna och murgrönan komma ut på sommarbete.
Vi gjorde det vi brukar göra när vi kommer ut. Vi tittade på sniglar.
Vi gungade.
Vi läste.
Just den här torsdagen åt vi en ganska tidig middag. Hemmagjord pizza. Jag älskar hemmagjord pizza.
Sedan gick vi ut och inspekterade vår prästkrageäng.
Jag försökte att inte tänka fästing fästing fästing medan barnen tumlade runt. Det gick sådär. Alltså, det gick sådär för mig att inte tänka på fästingar men barnen klarade sig mirakulöst nog.
Sedan gick vi en promenad ner till havet. På vägen hittade vi massor av blåbärskart.
Jag plockade en halv näve som jag nu försöker saltpickla. Jag tänker att det ska bli blåbärskapris men vi får se hur det går med den saken.
Vi gick ner till bryggan och spanade efter fisk.
Och fiskade med vass.
Sedan upptäckte vi ett nytt omklädningsbås.
Där kunde man vara väldigt uppspelt till exempel.
Det var kallt men hej hej i alla fall.
Vi granskade ormbunkar.
Och Olof övade på att blåsa maskrosbollar. Det där med att blåsa behöver vi nog öva en del på.
Sen sprang vi direkt hem det snabbaste vi kunde.
Skoja! Vi tvärnitade mest hela tiden eftersom det fanns så otroligt mycket att titta på. Men till sist kom vi hem till stugan och vi gick och la oss och nästa morgon var det midsommarafton!
