Det är ju lite gulligt det här med vad Olof och Greta tror/tycker är godis. Man kan säga att det pratas en del om godis här hemma. Och med en del menar jag MASSOR. Men vad är då det här godiset dom pratar om? Låt mig göra en kort historia lång:

Vi kunde hålla det här med godis borta rätt länge. Med två små barn utan större syskon så blev det liksom aldrig riktigt aktuellt. Varken jag eller Ulf är heller några direkta gottegrisar så det var först runt jul nu senast som vi förstod att det här med godis skulle kunna bli en grej. Barnen var tillräckligt stora för att förstå, och vi visste att vi skulle hamna i många situationer fyllda med godis och godsaker. Varken jag eller Ulf kunde komma på något skäl till varför dom inte skulle få börja äta godis och det var när vi var och åt julbord i början av december som dom hade sin godispremiär. Men resultatet blev inte alls vad jag hade trott: istället för att dom skulle trilla ner i kaninhålet så var dom HELT oimponerade och så har det fortsatt. Dom tjatar om godis för det är som att dom har förstått att godis är en grej man ska gilla men när dom väl får det så blixtrar besvikelsen ut ur deras munnar. Som dom där klubborna på bilden. SÅNT TJAT OM KLUBBOR DET VAR. Dom fick klubbor och ba: vad är det här? Så hårt. Så kladdigt. Så bara nej, det här är inte godis!

Så, vad är då godis i deras värld?

Torkad frukt är godis. Russin och aprikoser och sånt klassades till och med som godis till för bara någon månad sedan kanske, när Greta la ihop ett och ett. Det är ju russin i vår morgonmüsli och då kunde det ju inte vara lördagsgodis? Nej. Men dom här färgglada påsarna från Bear. DET är godis. Och det är ju bra, att dom äter torkad frukt utan en massa skräpiga tillsatser och färgämnen och överdrivet socker. Men ändå. Vad lite dom vet ändå dom där två.

Gulligt som sagt.

Som ni vet brukar vi fira familjesabbater hemma hos oss med skärmfri, fokuserad familjetid mellan middagen på fredagen och middagen på lördagen. Men efter att ha spenderat Väldigt Mycket Tid tillsammans som just familj under de senaste dryga två månaderna – för ja, det är nu över TVÅ MÅNADER sedan vi gick på jullov – så kan man väl säga att behovet är typ det motsatta. Jag vill bara sitta ifred med min egen skärm och vara avskärmad från familjen. Alltså, det är så klart inte så att jag inte tycker om att vara med min familj men tydligen finns det gränser för exakt hur mycket man* orkar?

Den här veckan är första veckan sedan starten av VT-16 som barnen har varit på förskolan hela veckan. Backar vi bandet så har vi haft så många sjukor och vabbdagar att jag inte kan hålla räkningen på dom längre. Vi har varit på minisemester i Dalarna och innan dess var det ett låååångt jullov som vi spenderade tillsammans. Och ja … det har väl helt enkelt lett till att jag är lite mätt på att medla i konflikter, svara på tusen frågor i minuten, försöka få barnen att förstå att jag inte är en fullt så gammal människa att dom behöver skrika för att jag ska höra dom. Sånt.

Och idag hehe, skiter vi i den skärmfria familjetiden. As I blog sitter barnen med varsin telefon och allt är så lugnt och stilla. I LOVE IT! Och dessutom ska jag snart iväg för att träffa Jenny som är en älskling sen gammalt (som svek mig och vår vänskap när hon flyttade till Kalmar för några år sedan). Vi ska äta lunch på Taverna Brillo (of course) och prata om allt annat än huruvida astronauter äter sten och/eller om vi kan köpa den senaste Barbietidningen. JAG VILL TACKA LIVET! som min svärfar alltid brukar sjunga när han är hemma hos oss. Oklart varför han gör det, men mycket klart är det att det är vad jag känner just nu, just idag.

* man = jag. As always.

Det mycket ovanliga inträffade här om kvällen att Ulf inte var hemma när vi skulle äta middag. Med mig kan det vara lite si-och-så med den saken, eller, allra oftast äter jag hemma tillsammans med min familj men då och då behöver jag jobba sent eller så är jag iväg och träffar vänner. Annat är det med Ulf. Han är liksom stabiliteten runt våra middagar och jag tror på riktigt att vi skulle kunna räkna antalet tillfällen då han inte suttit vid middagsbordet tillsammans med oss/barnen. Och detta som skedde, att han inte var med, ledde till spekulationer och viss ryktesspridning bland juniorerna i familjen:

– Är pappa vår middagsgäst idag? frågade Olof mig medan han hjälpte till att duka bordet.
– Hum, hur menar du nu?
– Ska han vara vår gäst ikväll?
– Nja, nej alltså pappa är bara iväg och jobbar och sen kommer han hem och äter. Men jag vet inte om han hinner äta tillsammans med oss.
– Har pappa flyttat?
– Va? Nej. Pappa bor ju här. Han behövde bara jobba lite senare idag, svarade jag.
Olof blev tyst ett tag, som att han funderade lite. Sen vände han sig till sin syster:
– Greta, pappa har flyttat.
– Har han?
– Ja, han har flyttat till en stuga i skogen.
– Jaha! Vad kul!

För att bringa ordning i frågan, och faktiskt bringa ordning i hela familjen, ringde jag upp pappan på högtalartelefon så att han kunde dementera. Och nej, pappan i den här familjen har inte flyttat till en stuga i skogen. Till barnens stora besvikelse? Nej, dom verkade mycket glada och nöjda med att han kom hem även den här dagen.

Barnen är på förskolan nu och alltså friska igen. Men det blir alltid speciellt efter såna här perioder. Då vi varit tillsammans MYCKET och till och med sovit tillsammans. Lilla Greta är så ledsen om mornarna. Hon vill inte gå till förskolan. Hon vill bara vara med mig. I morse, när jag skulle gå från förskolan, kramade hon mig så hårt och viskade:
–  Jag vill inte att du ska gå mamma. Jag kommer sakna dig så mycket.
Hennes ögon var rödkantade och fyllda med tårar.
– Greta, svarade jag, det är okej att sakna och jag kommer att sakna dig med. Men sen kommer det att bli så fint när vi ses igen.
Hon kramade mig ännu hårdare.
– Du kanske kan säga till dina fröknar att du har det tungt idag. Att du längtar mycket, så kan dom hjälpa dig.
– Nej, jag kommer inte att säga något. Jag kommer bara känna det här, viskade hon och pekade på sitt bröst.

Den känslan som man hamnar i efter en sån lämning. Den är svår.

Förut. Innan barn osv så somnade jag alltid i soffan amen typ. Jag ÄLSKADE att somna i soffan. Bara duna in i sällskap av något vad-som-helst på TV:n, åh, jag får riktigt mysrys när jag tänker på hur härligt det var: att somna, vakna till av att Ulf stängde av tv:n och sen sömndrucket ramla in till sängen där jag sen fick fortsätta sömnen hela natten.

Sen. Kom barnen och ett av mina allra finaste och starkaste minnen som jag bär på en rätt ömtålig plats i mitt bröst från den tiden då dom var nya, var hur barnen alltid somnade bredvid oss i soffan. Då, när dygnet var hit och dit, och det inte var någon ordning på något så kom dom alltid till ro av att somna på en kudde mellan mig och Ulf där vi satt i soffan. Lilla lilla Gretsky och Olofsson som alltid var något lite kvällspiggare än sin syster och som vred sig som en ål för att försöka se något på tv:n (som vi hade ställt så att han absolut inte skulle kunna se något. Vi hade väl läst att det var skadligt för små barn? Herregud vilken öppen projektionsyta för allt möjligt man var under dom där första månaderna.)

Nå. Jag vet inte vad det beror på, det här att jag inte längre somnar i soffan? Kanske för att jag typ inte hinner det? När jag är i soffan nu för tiden så tittar jag på något bestämt och sen när klockan närmar sig tio så går jag och lägger mig. Jag tror att det är för att jag inte vill missa värdefull sovtid som jag ser till att vara på rätt tillfälle, läs sängen, när det blir kväll. Nu för tiden läser jag och somnar istället för tittar på tv och somnar. Och ja, det är ju inte dumt det heller.

Så. Till saken. Tack för ert tålamod.

Nu har det blivit så att vår lilla Greta har börjat somna i soffan om kvällarna och det är ju så gulligt att jag STORKNAR. Hon började i lördags och sedan dess är det som att hon inte har kunnat sluta. Scenen utspelar sig så här: vi sätter oss i soffan för att titta på Bollibompa/barntv. Vid halvsju, när Bolli är slut så börjar hon klippa med ögonen. Vi fortsätter att titta på vad det nu är som kommer och sen ser jag i ögonvrån hur hon bara pensionärssomnar. Det går så snabbt! Sen sitter hon där, halvligger, och snarkar med öppen mun och är så söt att man bara vill ta sig en tugga. Men det gör jag ju inte eftersom jag vill ha henne kvar i sömn (och vill ha hela henne kvar, onaggad så att säga). Efter en stund bär jag in henne till sängen och så sover hon hela natten. OCH JAG ÄLSKAR DET HÄR! Jag älskar det 1. eftersom hon somnar så tidigt = ledig tid för föräldrarna på kvällarna (*dansar med pompoms* obs sittdansar pga orkar inte ställa mig upp) men mest för att det är så darn gulligt. Hon har mina gener! Hon är min lilla arvtagerska. Åh, nu drömmer och fantiserar jag om vår gemensamma soffsovarframtid. När vi somnar i soffan tillsammans, ja du gode tid vilken fin sådan det kommer att bli.

Bilden. Om det inte vore för att det inte är så bussigt att ta en bild på den som sover så skulle jag ju ha dokumenterat detta, istället får vi hålla till godo med en bild från tidigare under kvällen när vi hade det rätt så himla mysigt i soffan tillsammans. Jag och min nya bästa soffkompis.