Det är dymmelonsdag och alltså smygstarten på påsk. Igår när jag hämtade barnen på förskolan pratade dom mycket om Jesus och att han skulle dö. Greta sa på sitt mycket karaktäristiska sätt ”ja tomme sakna henne, snyft” för är det något Greta gör nu för tiden så är det att sakna saker (samt fäster mycket liten betydelse till kön tydligen?). Det där med Jesus och hela hans historia kändes inte helt enkel att förklara i tamburen till förskolan men jag gjorde så gott jag kunde. Men nu var det inte detta jag ville skriva om. Jag vill skriva om tiden. Så klart. Hur det rusar etc. För HUR I HELA FRIDEN kan det redan vara påsk? Jag fattar verkligen ingenting. För att få något slags grepp har jag tittat tillbaka på mina tre senaste påskar. Dom tre åren då jag firat tillsammans med Oggi. Dom har sett ut så här:
2015 firade vi delar av påsken i Hummelviken. Vi hade ett rätt så strålande väder och grävde i trädgården bland annat. Fikade utomhus, javisst!
Vi åt ursmarriga saker som grillat lamm och potatiskaka med sparris och soltorkade tomater.
Påsken 2015 såg även ut så här utanför Naturhistoriska riksmuseet dit vi åkte med Olof och Greta på annandag påsk.
Barnen var två och ett halvt år gamla och såg ut så här. Var söta så att jag får ont i tänderna det vill säga.
2014 firade vi påsk i Hörnefors hemma hos mina föräldrar. Barnen blev förkylda och hängiga och ville mest av allt vara i våra famnar. Ej så tråkigt det nej. Och mitt hår! Det var JÄTTELÅNGT.
Innan dom blev förkylda hängde vi lite i skogen och som jag minns det hade vi det väldigt fint. Här är dom alltså ett och ett halvt år.
2013 åkte vi upp till mina föräldrar med två åtta månader gamla GULLUNGAR!
Alltså. Gretis, lilla Gretis. Utan tänder (som syns i alla fall för nog hade hon tänder här? Kanske till och med sina vampyrisar, minns ni dom?) men med världens kramigaste lilla ansikte och små fjun till hår.
Påsken 2013 var det snö kvar men bart på gatorna så jag och Ulf gick barnvagnspromenader med våra två jaguarungar sovandes i mammas tvillingvagn (som hon alltså har pga är dagmamma).
Ibland kan jag få för mig att tiden bara går och att jag inte alls hänger med. Men så tittar jag på dom här bilderna och ser så mycket spår. Visst känns det fortfarande som att tiden går fort, men livet är också fyllt av innehåll. Massor av innehåll. Nu är det påsk igen och minnesbanken ska fyllas på.
Förresten. Vad ska ni göra nu i påsk?
Jag fick en sån fin bukett av Ulf häromdagen. Pärlhyacinter och vide, som visade sig vara en sån underbar kombination.
Barnen är väldigt fascinerade. Tänk att den där blomman i sången finns på riktigt! Sedan barnen var så små att jag knappt kan minnas det har Sov du lilla videung legat på kvällsrepertoaren. Kort parentes här bara: Vi sjöng den alltså varje kväll när barnen var yttepytte. Sen lärde dom sig att säga ifrån och då förbjöds både jag och Ulf att sjunga den: ”ssssh! SSSH!” Varje kväll. Men så har något hänt: dom vill att jag ska sjunga igen vid nattning och det är nu min favoritstund på hela dagen. Slut parentes.
Vidare. Det är mycket fascinerande att dom är så mjuka, som små kattungar. Och kanske var det på grund av videkisspratet i morse som Olof sedan vek hela resten av morgonen med att rada upp alla djur som han skulle vilja ha som husdjur? Ska jag sammanfatta så vill han ha ALLA DJUR I HELA VÄRLDEN som husdjur. Utom getingar. Av en för oss okänd anledning har just getingar hamnat i onåd hos vår son. Men bin, gråsuggor, kakskärarhajar, tusenfotingar, leguaner, sengångare etc mm osv är alla välkomna till Olofs rum och liv. I hans hjärta finns dom redan.
Vi fick ett påskkort skickat hem till oss och vilken fin sak det var att få! Jag trodde inte att jag kände någon som skickar kort till påsk men det gör jag tydligen alltså.
Hon som skickade kortet heter Sabina och barnen blev så himla glada över att få post. Greta sov med kortet hela natten. Och jag tänker att jag ska bli mer som Sabina. Jag ska bli en sån som skickar påskkort för vet ni att jag tror att det är så mycket roligare att vara en sån som skickar kort än en som inte gör det.
Efter att ha hört mycket gott om Långbro värdshus och deras barnvänliga bruncher bokade jag in oss där för ett besök. Igår var det dags!
Vi började med den kalla buffén.
Så mycket gott att välja mellan, med stort fokus på fisk och kött. Det var ett sånt där klassiskt smörgåsbord skulle jag säga, och funderade mycket på varför dom inte kallar det så istället? Alla dessa brunchställen som serverar typ påsk-, jul-, midsommarbufféer menar jag.
Hur som helst så var det gott i alla fall. Mest inspirerad blev jag av en bondsallad med haricots verts, dijonnais, tomater och rökt sidfläsk som dom finhackat och stekt hårt och sprinklat över salladen som ett strössel typ.
Vi trivdes, som vi trivdes, och vi smakade av varandra.
Barnen var nöjda efter ”ett tag”. För att jag och Ulf skulle kunna fortsätta fick dom våra telefoner.
Vi försåg oss från det varma bordet och även här skulle jag säga att det skulle vara rätt kämpigt att vara vegetarian. Men nu är ju vi inte det så vi åt dillglacerad fläsksida och kycklingdrumsticks och bbq ribs och slickade oss om fingrarna efteråt. (
Olof är inne i en period då han vill visa mig varje litet steg han tar. Det är väldigt rart.
Och jag är helt fast i perioden då jag vill stryka honom över kinden. Det är inte så konstigt för han har världens mjukaste hud. Jag vill på riktigt ALDRIG NÅGONSIN SLUTA I HELA VÄRLDEN.
Nåja. Jag slutade och så försåg vi oss av ost och efterrätterna istället.
I slutet av besöket hittade Olof en låda med böcker och tidningar.
Så vi läste en stund innan vi lämnade restaurangen nöjda och glada med vårt besök. ”Oggi approved” skulle det stå på stämpeln om vi hade en sån och använde oss av ett sånt system. Men det gör vi ju inte, men ni fattar eller hur?
Vab nu igen. Det känns som att Olof håller på och samlar på sig sjukdagar för ett helt liv de här första månaderna på året. Tack och lov hann jag klart med allt som vi ville hinna med på jobbet igår (spelade in sketcher mot green screen – så ROLIGT) så jag kunde ta hand om det sjuka barnet idag. Ulf är i slutproduktion på en av årets största kataloger så vi är/har varit i ett väldigt pressat läge i det senaste. Både han och jag är våra egna viket gör att det inte går att plocka in en vikarie om vi är borta. Det är i perioder som den här som man känner hur skört det är med den så kallade kärnfamiljen. Vi har ingen som kan/vill hjälpa oss och jag känner en sån djup avundsjuka på dom som har familj runt sig som kan avlasta när det blir såna här perioder. När Olof och Greta blir stora och förhoppningsvis får egna barn så kommer jag finnas där för dom och deras barn. Det är ett heligt löfte från mig själv, till mig själv. Obs att ingen skugga ska falla på familj och vänner här. Jag förstår om man inte väljer att prioritera att ta hand om sjuka barn när det inte är ens egna. Men som förälder har man inget val. Så vi tar oss fram på hörntänderna och håller blicken stadigt mot framtiden: den som kommer att vara utan feber, med sol, fri från vabb och jobb som kräver närvaro.
Till att börja med: Olofs hår är underbart. Solblekt och lockigt och alldeles vilt. Han har tusen virvlar som han förmodligen kommer att hata när han blir äldre eftersom det gör håret alldeles bångstyrigt. Olof själv har inte velat klippa håret för han ”vill ha långt hår som mamma”. Men luggen, hans himla lugg, började bli ett stort problem. Han såg inget och dessutom såg han lite för … tossig ut. Så vi föreslog att han skulle gå till Lena, som är farfars vän, för en klippning? Eftersom Olof gillar Lena så blev svaret ett glatt ja!
Lördagen kom och jag och Greta skjutsade Olof och pappan till frisören men följde inte med in. Risken för stökigt kaos gjorde att jag och Greta drog till bibblan istället för att vara med i salongen. Men vi var nog ganska nyfikna båda två på hur det skulle bli och pratade en del om det. Så vi åkte och hämtade upp honom (och pappan) och när Greta såg Olof utbrast hon: