Eftersom sjukan bara fortsätter här hemma så väljer jag att än en gång tänka tillbaka på förra helgen. Jag är så glad att vi höll oss friska över vår minisemester i Dalarna. Det är nästan så att jag skulle vilja tala i termer av mirakel, men det får väl ändå betraktas som att ta i? Dock, att det faktiskt känns så. Hur som helst. Så här var resten av vår semester i Tällberg:
Den andra dagen på vår semester i Dalarna började med att vi gjorde en utflykt.
Vi åkte till toppen av Rättvik och drogs nästan omkull av den makalösa utsikten. Barnen hade somnat i bilen och vi lät dom sova medan vi gick en promenad. Skoja! Vi gick inte någon promenad samtidigt som barnen sov i bilen. Men vi tittade oss omkring. Något som barnen alltså missade.
Efter att barnen hade vaknat försökte vi åka lite pulka i en backe som vi fått tips om men på grund av enormt stor motvilja mot dylikt upplägg från både tvilling ett och tvilling två (NEJ! Vi tänker bara bara sitta här i snödrivan istället!) så åkte vi ner till Sjöstugan för att äta lunch. Den var sådär, men minnet av det bröllop som vi var på där pre Oggi vägde upp allt.
Sen var det dags att ta sig an bryggan.
Den är så lång!
Gretsky hade ny hjälm som vi införskaffat för punkaåkandet (det misslyckade). Hon blev dock väldigt förtjust i hjälmen och vägrade ta av sig den under typ resten av dagen.
Så. Vi gick alltså ut på bryggan.
Vi lekte lite olika saker och spanade runt.
Hittade mycket mystiska hål tex. Jag älskar hur allt blir till ett sånt stort äventyr i deras liv.
Vi gick nästan hela vägen ut, innan vi sprang tillbaka in till land.
Sen åkte vi tillbaka till Tällberg och vårt nya hotell för dagen.
Den andra dagen på semester skulle vi bo i det här fina huset.
I det här fina rummet. Vi bytte hotell för vi var helt ärligt inte så nöjda med det första hotellet. Och istället för att bara stå ut med vårt val så bokade vi om. På grund av att vi var så sent ute med bokningen (gjorde den samma dag) så fick vi en svit till ett mycket mycket bra pris. Hurra för oss! Gjorde en miljon mentala high fives med lyxapan i mig.
Även på vårt nya hotell hängde vi en hel del i poolen/erna.
Efter att vi hade badat klart parkerade jag och Ulf oss i ett par soffor. Barnen lekte i lekrummet intill.
Och framför brasan drack vi sedan varm choklad med vispgrädde. Vi vuxna med en shot cointreau i och OMG vad det kan vara det godaste jag har druckit på länge.
Det blev kväll.
Och vi åt en sensationellt bra middag på hotellet. Till förrätt: Hummersoppa med en tartar på pilgrimsmussla, rökt hälleflundra samt dillskum. Och till huvudrätt åt jag och Ulf: Torsk med ärtpuré, spenat och en hollandaise på brynt smör. Greta tog en barnportion av: Regnbågslax med rotsellericrème, friterad äggula samt Sandefjordsås. Olof valde pannkakor samt att komplimera kvällens pianist. Efter den här brakmiddagen sov vi gott vill jag lova.
Nästa dag, efter frukost, spenderade vi en ganska god stund i spat igen.
Och medan barnen spelade spel i sängen packade jag och Ulf ihop för att åka hem igen. Och så här med en veckas perspektiv på semestern så har procentsatserna ändrats till att bli en väldigt fin semester punkt.
Och för övrigt: Dom fyra timmarna i bil hem kändes mer som två märkligt nog. För det är vi alla tacksamma.
Ps. Hotellet som vi bodde på dag två heter Åkerblads och jag kan verkligen rekommendera en resa dit. Par eller familj eller kompisgäng kan nog ha det lika bra där.
Ps 2. Jag får inte någon ersättning/något betalt för att tipsa om det här.
Vi kom fram på eftermiddagen efter cirka fyra timmar i bil. Det är så märkligt det där med tid för dom där fyra timmarna var eventuellt dom längsta fyra timmarna jag upplevt i hela mitt liv. Kändes som det dubbla, minst. Men strunt samma! För se så jädra tjusigt vårt hotellrum var.
Allt kändes väldigt Dalarna och sängen var = lovely. När vi väl somnade blev det så att jag och Gretsky sov här.
Och i den här sängen *hej hej* sov Ulf och Olofsson.
Utsikten från vårt hotellrum (över Siljan) var helt otrolig.
När vi hade oohat och aaahat klart drog vi på oss alla våra vinterkläder för att gå ut.
Vi lånade ett par sparkar och tog oss upp på en höjd ovanför vårt hotell.
Där hittade vi en lekpark.
Där vi hade det muy buien.
Allt var så lugnt och stilla, och utsikten … ja, herregud, vad ska jag säga om utsikten som ger den rättvisa?
Och ljuset! Ljuset var så … magiskt.
Vi bestämde oss för att dra vidare.
Vi åkte JÄTTESNABBT ner för backarna och och trots att jag mer eller mindre är född på en spark så tyckte jag att det var lite läskigt. Gissar att det har med åldern att göra?
Aja. Vi gick upp till hotellet igen.
Och tog en sväng förbi rummet, dånade över solnedgången, hämtade badkläder och …
Kastade oss i poolen!
Här badade och badade och badade vi tills fingrarna blivit till russin och läpparna alldeles blåa. Sen åt vi middag och somnade tidigt i våra sängar. En bra start på vår minisemester i Tällberg i Dalarna.
I lördags, innan diverse sjukor tog familjen i besittning, åkte vi till Naturhistoriska. I det senaste har barnen pratat en hel del om dinosaurier (säkert beroende på 
Och Olof älskade allt!
Även om utställningen väckte en hel del frågor.
Men det fanns ju så mycket spännande att titta på.
Till exempel dinosaurieungar som var så söta.
Och människobarn som också var så söta. Näha, jaha, det var mest jag som tittade på dom? Okej då.
Det fanns dinosaurier som man kunde klättra på.
Och sitta och få sällskap på. Att gå på museet på en lördag på en lönehelg skulle visa sig vara något av en kollektiv tanke. Herregud vad med folk det var där efter ett tag.
Utställningen var väldans fin och jag gissar att vi kommer att återkomma till den många många gånger.
Vi gick vidare till den nautiska delen av museet.
Bäst där var, förutom håkäringen och brugden (två hajar för den som inte visste), en havskatt som man kunde mata.
Den sa ”nam” om den fick sånt som den gillar så som tex sjöborrar och krabbor. Annars sa den ”blä”. Båda barnen höll typ på att Smälla Av pga att dom tyckte att den var så cool och spännande och rolig.
Vi gick sedan vidare till svenska djur-avdelningen där det klättrades en del på grodan, lyssnades en hel del på mygg som iiiade (”dom suger blooood, vet du det mamma?”) samt lektes bockarna Bruse vid en liten bro.
Och efter en lunch, medan museibesökare fortsatte att välla in, lämnade vi vårt utflyktsmål mycket nöjda med dagen.
Livet va. Herregud vad jag är ägd av livet just nu. Sedan terminsstart VT-16 har vi haft fler vabdagar än under samtliga tre föregående terminer hopslagna. Så på sätt och vis hade vi det väl kommande, som man skulle säga over there. Det är så jag försöker tänka på saken nu: Att det inte är mer än logiskt. Att alla har såna här rövarperioder då familjen är mer sjuk än frisk. Att det är lagen om yin och yang som råder. Sånt försöker jag tänka men jag kan ändå inte låta bli att känna att jag liksom slirar runt i jollen bakom båten som brukade vara mitt liv. Och dom här dagarna, dom här friska vabdagarna när båda barnen är hemma och vi försöker få någon slags ordning, dom gör mig nog lite tokig. Idag har vi visserligen haft det rätt fint och stundtals rätt trevligt men ändå. ÄNDÅ! Det är inte en redig tanke som får utrymme i sällskap med mina två små som hittar på så många saker hela tiden. Jättestort fat med frukt har kraschats (”det var en olycka mamma! Jag skulle ju bara lyfta ner den från bänken!” Dock: tur att hon inte gjorde illa sig.), ansikten har skrapats (att vara i en lekpark med full vinterklädsel i avsaknad av snö blev otympligt och halkigt och ja även det där var ju en olycka så klart, men där hade hon inte lika tur som med fatet), pussel med havdsdjur har lagts sextio gånger i rad (”Mamma, har du ÄTIT marulk?” ”Vet du, pappa klev på en fjärsing en gång.” ”Kan havskatter äta såna där små fiskar, mamma?” SAMMA FRÅGOR VARJE GÅNG) och vi har tittat på Frost (cirka 90 minuter av relativt lugn aaah). Och så alla dessa charmerande frågor och funderingar:
Jag har tänkt på det så mycket den här helgen. Hur det är att ha två tre och ett halvåringar hemma. För det som alla alltid har sagt om tvillingar: det här att allt blir enklare ju äldre dom blir … jag vet inte om jag precis håller med om det. På många punkter har det blivit enklare: vi sover bättre, varje måltid innebär inte en total sanering och dom kan klara sig stunder utan övervakning. Men ljudnivån! Konflikterna! Känslostormarna! Och med två barn som är i samma ålder men samtidigt så otroligt olika varandra i sinne och kynne finns det inte många stunder som är lugna.