Natten till igår var en riktig rövarnatt. Greta vaknade vid fyra och sen hade hon (och jag) så svårt att somna om. Vilken tur då att jag och Ulf redan hade planerat för en halvdag jobb och en halvdag utflykt med barnen. För i barnens adventskalender väntade ett besök på ArkDes bakom lucka sex.
Vi började med att äta lunch. Det var livligt och glatt. Och stökigt. Moderna håller på och bygger om sin restaurang men det spelade ingen roll. Vi åt gott och kolhydratladdade med bröd.
Lunchen övergick snart till tjat om att få gå och leka samt hittepåidéer om att Olof kunde se genom saker. Det är ett mycket vanligt ljug i barnparken just nu för övrigt: att dom kan se genom väggar, kläder osv. Znark. Äldsta ljuget i historien säger jag och uppmuntrar dem till LIVLIGARE FANTASIER. (Obs: endast halvsant. Helt sant är att det är ett av de äldsta barnljugen men helt osant är att jag dissar dom. Jag spelar häpet med i deras fantasier.)
Får jag bara säga en sak till? Oj! vad stora dom har blivit mina barn. Ser ni?!
Hur som helst. Vi gick till lekhörnan.
Olof var bland annat en mus som bodde i en ost.
Sen var vi redo för pepparkakshusen!
Och här började något som vi bäst skulle kunna kalla häpenmarchen. Barnen var så häpna, imponerade och fascinerade att dom mest snubblade runt på sina tappade hakor hela tiden.
Och vilka byggen vi fick se!
Jag menar: WOW!
Efter att vi tittat noga noga NOGA på alla de drygt hundra pepparkakshusen var det dags att rösta.
Och trots att det fanns helt otroliga arkitektoniska mästerverk så la Olof sin röst på denna låda. Fet, åh ja, men jag tror att det var allt det där godiset som han föll för mest om jag ska vara ärlig.
Greta la sin röst på den här. Himla gulliga barn jag har ändå.
Sen rusade vi vidare. Vi skulle fika och Olof hade redan visslat runt hörnet.
Men att vänta på fika är ju THE WORST!
Nåja. Vi fikade.
Och Olof pratade. Pratade pratade pratade.
Sen, medan jag och Greta pratade med en tjej från Irland med turkost hår (”mamma! det där är det vackraste hår jag sett!”) passade Olof på att chilla lite i en soffa.
Chillade lite nära kanten dock, vad i … ?!
Besöket avslutades vid (och i) skåpen. Deras magi har inte släppt taget än och det får mitt rusande hjärta att lugna ner sig lite. Barnen har blivit stora men dom är fortfarande samma. (För den som inte hänger med: vi har varit på Moderna och vid/i deras skåp sedan Oggi var pyttesmå. Här kan man kolla på lite bilder för att fördjupa sig i Ogginostalgi.)
Well, när alla barnen var samlade igen tog vi på oss våra kläder och åkte hem igen mycket nöjda med dagens familjeutflykt.
Det här är inte ett samarbete med ArkDes utan bara ett enkelt tips. Som är dessutom gratis yay.
Vi tog en kort paus från stuglivet och åkte in till stan på kvällen i förrgår. Och igår, i sin tur, åkte vi på en familjeutflykt till Moderna Museet. Vi började med att gå till ArkDes lekrum.
Sen till restaurangen.
Barnen hade nummer 49 som synes. Dom ville inte äta av buffén utan ha pasta med köttfärssås. Jag undrar hur mycket pasta dom har ätit den här sommaren? Det här livet? Pasta byggde mina barns kroppar. Så kan man verkligen säga.
Det var en mycket härlig dag som pågick igår ska jag säga.
Greta gillade dagen och maten så mycket att det fick bli en puss i ett hjärta. Det är inte illa det.
Sen gick vi på utställningen, som ju var hela anledningen till val av museum. Barnen gick på prickjakt.
Jag blev tydligen helt maniskt glad över pastan i några av verken? Så som jag minns det så var det barnen som blev det men ja ja. Bilden talar ju sitt tydliga språk.
Vi letade prickar och tittade på Yayoi och hennes olika verk.
Vi tog bra selfies inne i hennes huvud.
Och tittade ännu längre in i hennes hjärna.
Vi ansträngde oss verkligen för att inte röra vid något.
Sen gick vi in i mitt favoritrum på hela utställningen.
Och tog cirka hundra familjefies.
Jag sparade bara tre så ni kan vara lugna. Det här är den sista.
Till sist hade vi fyllt i hela korsordet, hittat alla prickar på prickjakten och Greta var så nöjd.
Belöningen som dom fick för sin prickjakt var helt ärligt sådär (ett rätt vuxet vykort får jag väl säga om jag ska vara diplomatisk) så vi gick ut till innergården och bättrade på stämningen i barnparken med lite glass. Och hallonnektar! till oss vuxna. Och ps. notera träden. SÅ FINA!
Bäst när vi satt där kom Rita som är en förskolekompis till Oggi. Hon och barnen drog med oss föräldrar in till lekrummet och därmed slutade vårt besök så som det började.
Häromdagen åkte jag till Moderna museet och ArkDes för, ja, låt oss säga, tio tusende gången i ordningen.
Jag mötte upp med min syster och vi började besöket med att äta lunch. Jag saknar fortfarande deras gamla lunchkoncept. Den här buffégrejen dom kör med tycks dock vara här för att stanna? Men eftersom hoppet är det sista som lämnar människan så lever jag på det.
Själva restaurangen var precis lika härlig som alltid.
Och min syster lika så. Hon var trött den här dagen efter att ha jobbat med Polarpriset hela dagen och natten innan. Hon är fotograf som ni kanske vet? 
I alla fall. Efter lunchen gick vi så in på utställningen. I oändligheten heter den och är av den japanska konstnären Yayoi Kusama. Vi började inne på ArkDes och det här FANTASTISKA installationsrummet.
Jag ville helst aldrig gå ut därifrån.
Jag tänkte så mycket och så intensivt på hur mycket Greta skulle tycka om det här verket. Jag måste ta med henne dit någon dag.
Den andra installationen inne på ArkDes var också mindblowing.
Sen gick vi in i utställningshallen på Moderna och JA! vad jag älskade allt. ALLT!
När jag var yngre hade jag prickfobi. Jag är mycket glad att jag inte har det längre. För den här utställningen bestod av prickar kan man säga.
Här har vi na. Yayoi.
Av allt som var mäktigt och coolt på utställningen så var det ändå det här konstverket som fångade både mitt och min systers öga, sådär lite extra.
Alltså. Hur fin? Jag har beställt ett print (eller för att vara helt sanningsenlig så var det min syster som beställde och jag lyckades hustla in mig på beställningen :))))
Sen gick vi in i en annan installation där man bara fick vara fyra personer åt gången.
Dom två som vi delade rummet med lämnade och jag och syrran blev ganska exalterade av att vara där ensamma som synes.
Mer fint från utställningen.
Redan när jag tog första steget in i Yayois värld bestämde jag att jag skulle återkomma och så får det bli. Både Olof och Greta blev alldeles tagna när jag visade bilderna så dom ska få följa med. Så klart.