Ser ni det lilla ynkliga som pågår där borta i min soffa. Än en gång är ett av våra barn sjuka. Nu är det Olof som har feber och just nu sover han. I natt kom han in i vårt sovrum, het som en kamin och yrade: ”Jag vill inte åka över sjön!” Vi svarade att han inte behövde göra det heller utan att han kunde lägga sig och sova mellan oss, mamman och pappan. ”Men då får jag ju inte träffa min familj!” Han var så bedrövad.

Det här året har vi tagit rekord i antalet sjukdagar i familjen. Sedan terminsstart i januari kan vi räkna antalet veckor då båda barnen har varit på förskolan alla dagar med en hand. På riktigt alltså. Och jag förstår att det är så här det är emellanåt. Att man har perioder då barnen är mer sjuka och bygger sitt immunförsvar eller vad man brukar säga. Och vi är inne i den perioden nu, helt klart. Förutom att det är svårt att se sina barn sjuka så är det hemskt tungt att inte få tillräckligt med tid på arbetet. Vi har löst allt, jag och Ulf, vi har delat/delar på vabbandet och vissa dagar (som idag när Olof bara sover) så kan man ju jobba en del hemifrån. Men vi har jobbat på kvällar och helger, för att täcka upp eftersom både han och jag har såna arbeten där ingen kan hoppa in eller vikariera för oss, och det som blir lidande är vår tid. Min och Ulfs tid. Barnen kommer etta, jobben tvåa och vi som par sladdar runt på tredje plats.

Men det är okej. Vi vet att det är så här. Vi pratar om det. Ibland blir vi griniga men oftast kan vi vara sansade och vuxna runt det hela. Och nu är det fredag och solen skiner. I nästa vecka åker vi till Spanien och jag ber en bön för att vi alla ska vara friska då. Så att vi kan åka. För trots att det blir ännu fler dagar borta från arbetet så behöver vi den här resan. Vi behöver den verkligen.

Alltså den här temaveckan som vi hade i förra veckan. VAD ROLIG DEN VAR! Den avslutades med hajdagen och vi hade ganska högt flygande planer på utskurna hajfenor som vi skulle sätta på ryggen och hajar som skulle ritas och målas men helt ärligt så var det något som tog slut (orken?) och vi nöjde oss med att bara prata och sjunga om hajar. Det blev perfekt. Efter tips från Astrid (TACK!) i kommentarerna så lät vi barnen hitta på varsin haj och det var rarare än rarast även om det satte en spotlight på det här med hur könade de stundtals är, våra två barn, men låt oss spara den diskussionen till en annan gång. Det här är mer en minnesanteckning om vilka hajar dom hittade på och här kommer dom:

Olof hittade på en Karmosatorhaj. Det är ett helt påhittat namn (som jag har googlekontrollerat – sist han hittade på ett eget ord visade det sig att det var en väldigt smal och väldigt dirty japansk typ av pornografi som gjort att jag förmodligen är svartlistad på pervolistan för all tid och evighet efter att ha skrivit in det i googles sökfält. Hur som helst.) Karmosatorhajens egenskaper är de följande: Den kan krossa 50 bussar. Den är grön. Den har en svans som kan såga fiskar. Den är mycket snäll mot sina barn. Den har en jättestor mun. På grund av sin sågstjärt vill ingen vara i närheten av den. Karmosatorhajen är också känd för att den har en enorm andedräkt. Ibland äter den gurka men favoritmaten är fisk.

Greta hittade på en Elsahaj. Den är blå och kan göra is. Den äter inte människor. Den äter mango. Den är 10 meter lång och har kattmun. Man får klappa Elsahajen för den är jättesnäll.

Var barnen hittat sin inspiration är ganska tydligt: väldigt mycket av det som har med Gretas liv att göra generellt cirkulerar runt Frost och Elsa som hon fortfarande oftast kallar Leddoh (som är en försvenskning/hopslagning av Let it go). Olof har tagit sig an det här med dinosaurier med stor entusiasm som jag nog redan har berättat om och ja, en karmosator låter i alla fall i mina öron som något som skulle kunna ha levt under dinosauriernas tid.

Hur som helst. Temavecka = bästa vecka. Det ska vi göra fler gånger. Men sen.