I fredags firade vi de tre vise männens högtid, dia de los reyes magos, som den heter i Spanien. Där är det en stor högtid då barnen får sina ”julklappar” om dom varit snälla (dom får en säck med kol om dom varit stygga). Jag och Ulf har faktiskt varit i Spanien, i Alicante var vi, ett år under en trettonhelg och det var sjukt kul att se. Till exempel hade de en stor parad på ramblan där de tre vise männen åkte i procession och kastade ut godis till barnen, och i köpcentrum och varuhus ställde de upp tronar där de tre vise männen satt och lät sig bli fotograferade med barn i knät.
I år firade vi den hemma på PLG tillsammans med Katarina och hennes två barn Emil och Moa. Det här är vår valda familj och jag är så oerhört glad och tacksam över att vi har varandra.
Vi firade med att äta tapas och det vet ni ju redan. De tapas det blev var: patatas bravas (efter receptet som du tipsade om Ingela och dom blev SÅ SJUKT BRA!) med mojo rojo (som jag hittade i Grön mat som du tipsade om Karin), manchego, jamon serrano, aioli, baconlindade dadlar, ensalada rusa och mini cheeseburgare (som kanske inte var så mycket tapas som små och poppis i juniorsektionen). Det var så sjukt gott. Allt! Och jag blev himla peppad på att äta tapas igen snart. Det där med tapas är en lite bortglömd och saknad matgenre för mig kände jag.
Efter middagen var det dags att krossa pepparkakshus!
Det här helt sjukt proffsiga bygget med NY som tema gjorde Katarina, komplett med Macy´s, Empire State Building, gula taxibilar och allt.
Olof, Greta, Emil och Moa fick krascha varsin byggnad och oj oj oj vad det kraschades. Det var något sant primitivt och oerhört lustfyllt som tändes i samtliga av våra barns ögon.
Sen åts det pepparkakor oh ja. Olof var gulligast av alla när han höll undan luggen för att kunna äta den kristyr som satt fastlimmad (med socker) på underlaget. Gulligast och gulligast förresten. Mest besatt? Ja, så kan vi säga.
Allt som allt, en mycket fin dia de los reyes magos.
En av mina tydligaste drömbilder när vi längtade och kämpade för att få bli föräldrar var att jag skulle få gå och se Nötknäpparen tillsammans med mina barn. Jag skriver drömbild för jag vågade aldrig ha en målbild under den där mörka perioden av mitt liv. Så lite vågade jag tro på att det skulle gå. Nå, det var bara en reflektion, en parentes. När jag gick för att se föreställningen för tre år sedan med min brorsdotter och syster så drabbade tanken mig så starkt att jag började gråta för då visste jag ju att det skulle få komma att ske.
Efter att föreställningen var slut gick vi och fikade svindyrt fika på Operans bistro men det var så härligt att få suga ut det sista ur upplevelsen liksom. Åh ja, det här var ett upplägg som vi kommer att kopiera många gånger till framöver. En tradition kan man säga. Åh, jag får gåshud över hela kroppen när jag skriver sådär bra.
Natten till igår var en riktig rövarnatt. Greta vaknade vid fyra och sen hade hon (och jag) så svårt att somna om. Vilken tur då att jag och Ulf redan hade planerat för en halvdag jobb och en halvdag utflykt med barnen. För i barnens adventskalender väntade ett besök på ArkDes bakom lucka sex.
Vi började med att äta lunch. Det var livligt och glatt. Och stökigt. Moderna håller på och bygger om sin restaurang men det spelade ingen roll. Vi åt gott och kolhydratladdade med bröd.
Lunchen övergick snart till tjat om att få gå och leka samt hittepåidéer om att Olof kunde se genom saker. Det är ett mycket vanligt ljug i barnparken just nu för övrigt: att dom kan se genom väggar, kläder osv. Znark. Äldsta ljuget i historien säger jag och uppmuntrar dem till LIVLIGARE FANTASIER. (Obs: endast halvsant. Helt sant är att det är ett av de äldsta barnljugen men helt osant är att jag dissar dom. Jag spelar häpet med i deras fantasier.)
Hur som helst. Vi gick till lekhörnan.
Olof var bland annat en mus som bodde i en ost.
Sen var vi redo för pepparkakshusen!
Och här började något som vi bäst skulle kunna kalla häpenmarchen. Barnen var så häpna, imponerade och fascinerade att dom mest snubblade runt på sina tappade hakor hela tiden.
Och vilka byggen vi fick se!
Jag menar: WOW!
Efter att vi tittat noga noga NOGA på alla de drygt hundra pepparkakshusen var det dags att rösta.
Och trots att det fanns helt otroliga arkitektoniska mästerverk så la Olof sin röst på denna låda. Fet, åh ja, men jag tror att det var allt det där godiset som han föll för mest om jag ska vara ärlig.
Greta la sin röst på den här. Himla gulliga barn jag har ändå.
Sen rusade vi vidare. Vi skulle fika och Olof hade redan visslat runt hörnet.
Men att vänta på fika är ju THE WORST!
Nåja. Vi fikade.
Och Olof pratade. Pratade pratade pratade.
Sen, medan jag och Greta pratade med en tjej från Irland med turkost hår (”mamma! det där är det vackraste hår jag sett!”) passade Olof på att chilla lite i en soffa.
Chillade lite nära kanten dock, vad i … ?!
Besöket avslutades vid (och i) skåpen. Deras magi har inte släppt taget än och det får mitt rusande hjärta att lugna ner sig lite. Barnen har blivit stora men dom är fortfarande samma. (För den som inte hänger med: vi har varit på Moderna och vid/i deras skåp sedan Oggi var pyttesmå. 
Well, när alla barnen var samlade igen tog vi på oss våra kläder och åkte hem igen mycket nöjda med dagens familjeutflykt.